Patriarkatet härskar i domstolarna

Hur i helvete kan det gå till så här? Fler än jag måste ha hoppat högt av ilska när vi förra veckan kunde läsa att tingsrätten i Trelleborg frikänt två 20-åriga män för våldtäkt på en då 14-årig flicka – med motiveringen att de ”lämnat samstämmiga uppgifter”. Om vad då? Jo, bägge männen hade sagt att flickan inte gjorde motstånd!!!

Mot de bägge männens ”samstämmiga uppgifter” står flickans uppgifter, formulerade på följande sätt, av åklagaren, i ett överklagande:

”Det har framkommit att flickan utsatts för vaginalt och oralt samlag samtidigt och att de två männen efter ordväxling bytt plats med varandra och fortsatt. Flickan kände inte männen sedan tidigare. De pratade inte med henne. De behandlade henne som ett föremål och gjorde upp om henne över hennes kropp.”

Åklagaren fortsätter: ”Det är fullständigt orimligt att tingsrätten lägger henne till last att hon inte i detalj kan beskriva de olika momenten i händelseförloppet, till exempel om hon blivit fasthållen i höfter eller lår. Det måste vara fullt tillräckligt att hon berättat att hon inte lyckats komma loss med benen, trots att hon försökt att sparka och vrida sig loss. Det ska inte vara nödvändigt för att anses vara trovärdigt att man måste ha skrikit, gjort våldsamt motstånd och blivit synbart förkrossad efteråt.”

Gång på gång får vi berättelser om hur kvinnor, som blivit utsatta för övergrepp, blir utsatta för ett kanske ännu värre övergrepp om de vågar sig in i rättssalarna. Där härskar patriarkatet oinskränkt. Enstaka lysande undantag, oftast kvinnor, slåss mot manlig, oskriven, makt. Som inte sitter i lagböckerna. Den sitter i huvudena på dem som tolkar lagarna.

Det finns en övergreppets dramaturgi som innebär att det är snudd på omöjligt för kvinnor att försvara sig och att ingen man ska kunna ställas till svars.

Generellt gäller att om en våldtagen kvinna ska kunna säkra tillräckligt med bevis, krävs det att hon handlar rationellt; hon ska omedelbart förstå att hon ska låta bli att duscha underlivet, låta bli att tvätta eller slänga trosorna, att hon genast ska bege sig till närmaste polisstation för att göra en anmälan och att hon samtidigt ska uppmana polisen att sätta i gång alla andra förundersökningsmoment. Hon bör själv veta vilka de är, eftersom kunskaperna hos myndigheterna är bristfälliga.

Men om en kvinna skulle uppträda så, omedelbart efter att hon blivit utsatt för ett övergrepp, skulle ingen tro henne. Hennes trovärdighet skulle skjutas i sank av det enkla faktum att hon inte beter sig som ett upprivet offer.

Uppträder hon däremot med hela den utsatthet som hon i verkligheten bär på, ställer sig under duschen i timmar, slänger trosorna i närmaste soptunna och låter kränkningens förlamning fördröja en anmälan, ja då får hon sällan upprättelse. Bevis saknas. Ansvar kan inte utkrävas. Skulden är hennes.

Könsmaktsordningen, mäns överordning och kvinnors underordning, legitimeras på många olika sätt i vårt samhälle. Synen på mäns sexualitet som ”naturligt” okontrollerbar ingår i den uppsättning av fördomar som är nödvändiga för att vidmakthålla systemet.

Lagstiftningen kring sexuella övergrepp har ändrats och kommer att ändras ytterligare. Det är nödvändigt. Men där det går outhärdligt trögt, är i huvudena på dem som har att hantera rättssamhällets yttersta verktyg, lagarna.

Hur ser egentligen juristutbildningen ut? undrar jag. Finns det ingen som helst diskussion om de grundläggande maktstrukturer som styr samhället? Det måste det naturligtvis göra, men vilken kunskap förmedlas?

I Juridiska föreningens sångbok ”Mutatis Mutandis”, som gavs ut 1992 (!), finns följande lilla visa:

magen

Lilla Ida hon är bara fjorton år

Man kan se på henne att hon är rätt

tagen

Så jag smeker ömt min kuk mot hennes lår.

Hennes ögon dom är röda utav smärta

Hennes mutta den är full av blod

Och då tänker jag på gamla horan Berta

I vars fitta man fick in ett matsalsbord.

Så kunde alltså juridikstuderande uppsluppet sjunga – för drygt tio år sedan. Förmodligen är det flera av dem som nu tjänstgör i våra tingsrätter.