Syna regeringens rävspel om Saab

Saabs vara eller icke vara har varit en följetong i media. Rubrikerna har ofta varit spektakulära. Att läget nu åter är akut är inget att hymla om.

Anställda och underleverantörer har inte fått betalt i tid. Misstag har gjorts men varken företagsledningen eller ägarna har gett upp. Nya lån och förskottsbetalningar för bilar har löst kortsiktiga likviditetsproblemen samtidigt som avtal har skrivits som öppnar för möjligheter på ­lite längre sikt.

Tyvärr har saker och ting inte fallit på plats snabbt nog för att produktionen ska kunna komma i gång. Företagsledningen och ägarna är naturligtvis ansvariga för det ­läge företaget befinner sig i och de ­borde ha gjort ett antal saker ­annorlunda. Det finns dock delkonstigheter i den politiska processen som inte kan förklaras av företagets misstag.

Europeiska investeringsbanken, EIB, har äntligen tagit bladet från munnen och sagt det vi ­alla läst mellan raderna, det vill säga att de aldrig har tänkt godkänna den ryske bankmannen Vladimir Antonov som ägare. De vill däremot inte säga varför, utan hänvisar till avtalet som slöts i samband med att ­Spyker tog över ägandet i Saab. Det är anmärkningsvärt att EIB gömmer sig bakom någon form av banksekretess, men ändå har uttalat sig när det har passat dem.

Beslutet kring Antonov offent­lig­gjordes av Clepas vd Lars Holmquist och EIB tvingades då berätta som det var. Oklarheterna är fortfarande stora och äntligen(!) har regeringen krävt svar i klartext från EIB kring ägarprövningen.

För oss är det väldigt svårt att tro regeringen inte kände till EIB:s beslut. Vad regeringen än anser sig ha gjort, eller faktiskt har gjort, är bilden ändå att den inte hyser några varmare känslor för Saab. Varje påpekande om att regeringen kunde ha gjort mer bemöts retoriskt med att ”staten inte ska äga företag”. Detta bemötande ter sig lite märkligt eftersom statligt ägande inte är det som varit uppe till diskussion.

Mellan att inte göra någonting och statligt ägande finns en hel skala av åtgärder som både europeiska regeringar, och den amerikanska, nyttjat för att hjälpa den egna bilindustrin genom finanskrisen.

Mycket av diskussionen har handlat om Vladimir Antonovs möjligheter att få bli ägare ­eller ej. Är man skeptisk till att använda skattepengar borde Antonovs vilja att investera i Saab ses som positivt. Riksgälden har också godkänt Antonov efter en granskning som gjordes på regeringens uppdrag. Regeringen uttalade då tydligt att den skulle följa Riksgäldens beslut. Men beskedet blev därefter att regeringen inte skulle/ville/kunde ta beslut i frågan innan EIB fattat sitt beslut.

När EIB nu hävdar att regeringen varit väl medveten om bankens beslut att inte släppa in ­Antonov väcker det återigen frågor kring regeringens agerande. Kände regeringen inte till beslutet ­tyder det på allvarliga brister i regeringens eller regeringskansliets hantering av ärendet. Kände man till det tyder det på något ännu­ värre.

Det är nu hög tid att regeringen redovisar vilka kontakter man haft med EIB, vad man haft kunskap om och varför eller varför inte, detta redovisats offentligt. Regeringen måste också förklara hur kontakterna med GM ­hanterats. GM har ju signalerat villighet att godkänna Antonov. Hur har detta faktum nyttjats av ­regeringen?

En sådan redovisning måste ske, inte i första hand av omsorg – vare sig om Antonov ­eller Muller – utan för att de över 3 000 anställda på Saab, kunder, leverantörer, invånarna i Trollhättan, en hel region och många andra måste få veta vad som pågår och pågått bakom kulisserna. Det verkar som om även Riksgälden, regeringens egen myndighet, är nyfiken på vad som förevarit.

Kanske skulle en sådan öppenhet också kunna leda till en chans för fortsatt överlevnad av en unik fordonsproducent i Sverige. De märkliga turerna i det politiska systemet har i alla fall hittills inte i någon större utsträckning bidragit till en sådan möjlighet.

 Stefan Löfven

 Jan Nygren