”Den grekiska smittan”
är inte bara ekonomisk

I måndags berättade Aftonbladet om ett spädbarn som i augusti avled på Västerås sjukhus efter att ha infekterats med så kallade multiresistenta bakterier – mördarbakterier som muterat och utvecklat immunitet mot alla former av antibiotika.

Det tragiska dödsfallet är ett kapitel i en allt mörkare berättelse om en folkhälsokris som sväller och sprider sig över Europa. Varje år dör 25 000 personer av infektioner som inte tidigare fanns. Och alla experter är överens, vi har bara sett början på krisen.
 

De senaste månaderna har tidningarna varit fulla av krisrubriker av ett annat slag. Europas ledare träffas praktiskt taget varje vecka för att tämja den skuldkris som drar över kontinenten. Offentlig överkonsumtion tillsammans med total avsaknad av ansvar i vissa av EU:s medlemsländer har skapat en finansiell smitta för vilken politiken verkar sakna bot.

Jämförelsen är högst träffande. Grekland spelar tyvärr inte bara en huvudroll i budgetdramat, utan också i historien om antibiotikaresistens. Överkonsumtion av antibiotika är ett problem i hela EU, men Grekland utgör ett särskilt allvarligt fall. Med bristande hygien på sjukhus, med antibiotika som kan köpas utan recept och med bristande kunskap om hur antibiotika bör användas har förekomsten av multiresistenta bakterier fullständigt exploderat i Grekland. Och för varje dag som går blir antibiotika mer verkningslöst.
 

Men detta är inte ett problem som stannar vid Greklands gräns. Tvärtom känner antibiotikaresistens inga gränser alls - de multiresistenta bakterierna sprider sig. Liknelsen med budgetkrisen blir tydligare. Skillnaden är att vi här har ett problem som redan nu skördar tusentals liv varje år i Europa. Vi talar om människor som faller offer för bakterier som inte tidigare existerade. Bakterier som har skapats just på grund av överkonsumtion och felanvändning av antibiotika.

Under storslagna rådsmöten skissar Europas stats- och regeringschefer på olika planer för att möta den ekonomiska krisen. Det talas om brandväggar, sanktioner och i vissa fall också tvångsförvaltning för Grekland. Men, vad gör man egentligen för att bekämpa den grekiska smitta som faktiskt är av medicinskt slag?

Nyligen levererade EU-kommissionen en handlingsplan för antibiotikaresistens. Den är såklart välkommen. Men en handlingsplan får inte utesluta verklig handling. Antibiotikaresistens är utan tvekan livshotande och gränsöverskridande, varför EU-fördraget borde ge kommissionen mandat att agera mot Grekland.
 

En första skarp åtgärd borde vara att kraftigt skärpa receptkraven i landet. Vi kan inte acceptera en situation där människor knaprar antibiotika som halstabletter och bidrar till ökad resistens över hela kontinenten, med fler döda som följd.

EU-kommissionen kunde också utnyttja de mekanismer och resurser som redan finns. Man kan skicka experter från det Europeiska smittskyddscentret ECDC till Grekland för att utreda situationen. Man kan skapa nätverk för utbyte av information och kunskap om hygienrutiner. Man kan införa kännbara sanktioner då receptkrav inte efterlevs.
 

Det handlar om att omgående få kontroll över vad som utan omsvep är en livsfarlig situation i ett medlemsland. Att så fort som möjligt, med extraordinära metoder, stoppa spridningen och utvecklingen av antibiotikaresistens måste bli en omedelbar prioritering för EU-kommissionen. Annars kan vi mycket väl stå där om några år med en hälsokris som blir omöjlig att hantera. En kris med ett mycket högt pris i människoliv.