Sluta straffa offren!

Det finns otaliga exempel på kvinnor som har tagit beslutet att inte längre tiga, att inte längre tyst acceptera att hon själv eller andra kvinnor på olika sätt och nivåer förtrycks av den rådande maktstrukturen och dess aktörer. Och ofta möts kvinnor som har haft modet att ta bladet från munnen av liknande retorik och beskyllningar. Hon är antingen hämndlysten, psykiskt labil eller både och. Råkar hon dessutom ha barn är hon en dålig mor. Råkar hon dessutom ha kort kjol är hon en hora.

Detta sker såväl innanför som utanför rättssalar, såväl inom som utanför det mediala strålkastarljuset. Kvinnor som anmäler våldtäkter eller misshandel möter det i rättssystemet, kvinnor som skriver böcker om manligt förtryck möter det i media.

Den unga kvinnan i Stureplansmålet fick höra att hon var lösaktig och ville hämnas för att hon ”ångrade att hon hade haft sex” med de män som till slut i hovrätten dömdes för grov våldtäkt, Maja Lundgren fick höra att hon var sinnessjuk och bitter, Unni Drougge får nu höra att hon är en dålig mor och vill hämnas på den man som slog hennes liv i spillror. Ständigt läggs fokus på den utsatta, på offret: Vad är det som gör att hon har blivit utsatt för misshandel, varför blev just hon våldtagen, hur kunde hon skriva om eller anmäla de personer som har kränkt henne och därmed ”förstöra deras liv”.

Det intressanta är givetvis att titta på förövarna, flytta fokus till de män som kränker, sexualiserar, misshandlar och/eller våldtar kvinnor i sin närhet. Vad driver vissa män att ta sig rätten att skända kvinnors kroppar, vad gör att de känner ett behov av att kontrollera och krympa kvinnors livsutrymme, varför klarar de inte av att samarbeta med framgångsrika kvinnor utan att mobba eller sexuellt trakassera dem?

När dessa män utför någon eller några av ovanstående handlingar och blir ertappade genom att kvinnorna berättar om det som har skett så skyndar sig genast ett antal andra män till deras försvar.

Ett exempel på detta är Jan Guillou, som utan att rimligtvis ha haft insyn i vad som skedde innanför Unni Drougges stängda dörrar och uppenbarligen utan att ha den minsta kunskap om det välkända fenomenet kvinnomisshandel, använder sin mediemakt till att gå ut och påstå sig veta att Drougges historia är lögnaktig och att ingen misshandel har förekommit.

Detta trots att Drougge kan styrka sina uttalanden med såväl en dom från Stockholms tingsrätt som sjukhusjournaler från olika misshandelstillfällen.

När Guillou sedan överbevisas och det blir tydligt för allmänheten att han har hållit en dåres försvarstal så träder den dömda förövaren själv fram och gör uttalanden som inte bara är aggressiva och kränkande men dessutom inte på något sätt kan styrkas och som helt följer den retorik som ovan beskrivs, nämligen att Unni Drougge skulle vara psykiskt labil, hämndlysten och dessutom en dålig mor.

De repressalier som en kvinna som har begått brottet att berätta får genomlida är, förutom att vara oerhört kränkande och ofta smärtsamma för kvinnan i fråga, en tydlig varnings-signal från patriarkatet riktad mot alla kvinnor som i någon form har blivit utsatta för mäns våld: håll tyst om dina erfarenheter, annars gör du livet bara ännu värre för dig själv. Detta effektiva sätt tysta ner kvinnor är väl beprövat och fortgår obehindrat i dagens ”jämställda” Sverige.

Därför behöver alla vi som har genomskådat denna patriarkala härskarteknik höja våra röster och säga ifrån. Vi måste vägra att gå med på att kvinnors berättelser bagatelliseras, hånas och tillintetgörs.

Brottet att berätta måste ”avkriminaliseras” och i stället ses som en tillgång, ett viktigt steg i kampen för ett jämställt samhälle, en lärdom och en motståndshandling.