Våldet mot tågpersonalen drabbar även resenärerna

En tågvärd blir närapå strypt och avkastad från tåget. En annan får ta emot en rak höger med lossnade tänder som följd. Och en lokförare får en smäll i bröstet som resulterar i revbensfraktur.

Listan på allvarliga fall av hot och våld inom spårtrafiken kan göras lång. De exempel som räknades upp ovan har nyligen ägt rum  och de är bara ett axplock ur den accelererande våldsspiral som personalen ombord på tågen är drabbad av.

När AFA Försäkring ombads att lista antalet allvarliga arbetsolycksfall på grund av hot, våld och rån inom ett antal utsatta yrkesgrupper hamnade ombordpersonal på tågen skyhögt i topp. Här låg risktalet på 18,7 per tusen anställda. Den näst mest utsatta gruppen var bussförare, som hade ett risktal på 4,7 per tusen anställda. Siffrorna baseras på antalet anmälda olycksfall under 2008-2009.

Statistiken från AFA Försäkring ligger helt i linje med siffror från Seko och ST. En undersökning som Seko gjorde bland sina medlemmar under 2009 visar att nära hälften av de anställda ombord på tågen blivit utsatta för hot eller våld under det senaste året. Och i ST:s arbetsmiljörapport 2010 svarar mer än hälften av de anställda ombord att de inte fått tillräckligt bra stöd från arbetsgivaren i samband med våld eller hot om våld.

Det finns alltså statistik som visar att läget redan för några år sedan var allvarligt. Sedan dess tycks utvecklingen ha gått helt över styr. Några exempel: på Öresundstågen har de inrapporterade hoten och våldsdåden mer än fyrdubblats i antal under de senaste två åren. Och på sträckan Eskilstuna – Stockholm är läget så allvarligt att tågen på försök bemannas med väktare.

De anställda på tågen vittnar om hur klimatet ombord blir allt hårdare. Resenärer som är berusade eller drogpåverkade och resenärer som knuffas och spottar personalen i ansiktet. Eller resenärer som är beväpnade med kniv och batong – ingenting tycks vara ovanligt i dagens tåg-Sverige.

Personalen drabbas av magknip och till och med magsår. Oron inför ett jobbigt arbetspass, en tur på ett så kallat högrisktåg, är förståelig. Att som helt ensam ansvara för ordningen på ett fullsatt tåg en lördagskväll, ett tåg där fylla och slagsmål ligger i luften, kan knappast vara en dröm för någon.

Men det är inte bara personalen som mår dåligt av situationen. Även resenärerna påverkas. Det förekommer att tågvärdar är så rädda att de inte vågar passera genom en stökig vagn. Hur ska då inte de skötsamma och helt vanliga resenärer, som ju trots allt är i majoritet, känna sig?

Vi som representerar arbetstagarna inom järnvägen är överens. Det vi strävar mot är nolltolerans mot hot och våld ombord på tågen. Och vi har tre gemensamma krav som kan föra oss närmare målet:

Kraven vid upphandling av tågtrafik måste bli tuffare. Huvudentreprenören måste ta ansvar också för underentreprenörer längre ned i ledet. Utöver detta behöver de upphandlingar som görs granskas under avtalstidens gång.

Mer pengar behövs för att höja nivån på drift och underhåll. Det eftersatta järnvägsnät vi ser i dag får effekter på flera håll. Resenärerna känner irritation över försenade och inställda tåg. En irritation som går ut över en redan pressad ombordpersonal.

Utökade resurser måste också ges för att höja personaltätheten och därmed säkerheten för såväl anställda som resenärer.

Dagens trafikutövare har kontrakt som sträcker sig över ett antal år. När åren är slut ska trafiken upphandlas på nytt. Och då gäller det att lägga ett lågt bud för att vinna. För här är det politikerna, med infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) i spetsen, som styr. Och politikerna tycks anse att kvalitet kommer i sista hand. Att alltför låga anbud försämrar leverantörens möjligheter att upprätthålla en god arbetsmiljö verkar de blunda för. Men nu är det dags att de öppnar ögonen – och tar sitt ansvar.

Annette Carnhede

Jan Rudén