Pengar på banken ska inte vara en fråga om klass

Synen på ökande klyftor som ett hot mot gemenskapen i samhället finns numera inom både högern och vänstern. När SCB nyligen presenterade siffror som visar att inkomstskillnaderna har blivit större var uttalandena från ­Anders Borg (M) och Tommy Waidelich (S) tämligen samstämmiga: Vi ska ha ”ett land som håller ihop” och ”ojämlikheten ska bekämpas”.

Även i Centerpartiet ser vi ­positivt på att de som har allra lägst ­inkomster och minst ­kapital ska få möjlighet till en tjockare plånbok och trygg­are vardag. Men det är fel att skillnader i inkomst skulle­ vara det stora problemet i ­dagens Sverige. Om vi jämför inkomstspridningen i olika länder med hjälp av den så kallade gini-koefficienten så framgår att Sverige är och förblir väldigt jämlikt.

Betydligt sämre ställt är det då med fördelningen av tillgångar.

I en ny sammanställning av förmögenhetsspridningen i olika länder som gjorts på uppdrag av den schweiziska banken Credit ­Suisse framgår att Sverige är ett av de mest ojämlika länderna i Europa. Bara i Schweiz är förmögenhetsklyftorna större.

Medan de tio rikaste procenten i Finland förfogar över 27 procent av tillgångarna har de tio rikaste procenten i Sverige 72 procent av förmögenheterna.  

Trots den relativt jämna inkomstfördelningen i Sverige är det alltså några få som har väldigt mycket samtidigt som många inte har något. Det är självfallet inget fel att vissa har det bra. Utmaningen består i att möjliggöra för fler människor att skapa sig en större buffert. Omkring 30 procent av svenskarna uppger i en Sifo-­undersökning att de har mindre än 10 000 kronor på banken för oförutsedda utgifter. Det innebär stora svårigheter om glasögonen går sönder eller om man behöver ­betala dubbla hyror vid en flytt.  

Den ojämna förmögenhetsfördelningen bygger både på en politik som strävat efter att människor ska vara mer beroende av offentliga transfereringar än av privata tillgångar och på ett skatte­system som gör det mer lönsamt att låna än att spara.

I Centerpartiet stirrar vi oss ­inte blinda på inkomstskillnaderna som i realiteten är förhållandevis små. Vi anser att det är mer angeläget med en politik för mer tillgångar till fler. För människors trygghet och frihet är ­inte bara beroende av hur mycket pengar som kommer in på kontot ett visst datum utan ­beror i lika stor utsträckning av hur mycket pengar som finns där över tid.

Vi anser därför att regeringens arbetslinje måste kompletteras med en sparandelinje. Det ­behövs ett värderingsskifte

i fråga om sparande på samma sätt som vi har haft när det ­gäller arbete. I mitten av 2000-talet kände stora grupper ofta att det var betydelselöst att gå från stöd och bidrag till arbete och egen försörjning. Många hamnade i en fattigdomsfälla.

Men sedan alliansen kom till makten har vi jobbat konsekvent för att det ska bli mer lönsamt för alla i Sverige att jobba och driva företag. Arbetslinjen har varit framgångsrik i att skapa frihet och trygghet för vanliga människor och är på så vis en viktig jämlikhetsreform. Men när det gäller sparande befinner vi oss fortfarande i en situation liknande den som tidigare rådde för arbete. Många upplever att det är mer lönsamt att konsumera och låna än att spara och investera.

För att gynna sparande vill vi införa ett grundavdrag på kapitalinkomster som ränta och utdelning. Om vanliga människor får behålla merparten av ­avkastningen från aktieutdelningar och bankkonton blir det betydligt roligare att regelbundet ­spara pengar för framtida utgifter och ­behov.

För att rå på den verkliga ojämlikheten behöver arbetslinjen kombineras med sparandelinjen. Det är helt orimligt att pengar på banken ska vara en klassfråga.

Annie Lööf