’Mot alla odds’ är ingen freak show

I går sändes första avsnittet av Sveriges Televisions ”Mot alla odds”. Programmet är en realityserie som handlar om tio personer med olika typer av funktionshinder som ska ta sig från Victoriafallen i Zambia till Skelettkusten i Namibia, en 150 mil lång resa.

På SVT:s hemsida kan vi läsa att deltagarna ska övervinna både yttre hinder och sina egna begränsningar. Detta har retat vissa och på Facebook har det till och med skapats en sida mot programmet.

Där ställs frågan om det handlar om att öka tittarsiffrorna genom att bjuda på en ”freak show” eller om programmet är till för att fylla ”funktionshinderkvoten”.

Vidare menar kritikerna att programmet spär på fördomar om funktionshindrade, och att de i stället ska vara med i andra program såsom ”Melodifestivalen” och ”Bolibompa” precis som alla andra.

För det första finns det inte alls någon motsättning mellan ”Mot alla odds” och ”Melodifestivalen”. Självklart ska funktionshindrade kunna leda ”Melodifestivalen” och delta i andra program precis som vem som helst. Jag har själv deltagit i ett stort antal program på SVT, bland annat ”Aktuellt” och ”På spåret” och det handlade inte alls om att fylla någon funktionshinderkvot eller liknande.

Men talar jag inte emot mig själv nu? Jag säger att jag inte vill vara i tv på grund av att jag är funktionshindrad, men samtidigt är det den största anledningen till att deltagarna i ”Mot alla odds” är utvalda.

Jag tänker så här: Skillnaden är att ”Mot alla odds” handlar om hur deltagarna överkommer hindren i sina liv för att komma vidare. Programmet visar att man kan lyckas med svåra utmaningar trots stora problem. Det handlar om att integrera sina svagheter i sin personlighet.

Detta är något som vi alla, vare sig vi har faktiska funktionshinder eller inte, behöver bli bättre på. Jag tror att vi som enskilda personer har mycket att vinna på att identifiera och acceptera det vi är lite sämre på för att arbeta med detta och bli bättre. Tillsammans kan vi göra stordåd, trots att vi alla som enskilda människor har svagheter. När vi kompletterar och stödjer varandra kan vi komma väldigt långt.

Jag är emot kvotering, men för alla människors rätt att utvecklas och bli respekterade efter sina egna förutsättningar. Jag är emot att anställa en funktionshindrad programledare just för att den är funktionshindrad, men för att en kompetent programledare med ett funktionshinder ges möjligheten när hon eller han är bäst lämpad för jobbet. Det blir inte automatiskt kvotering när man väljer en funktionshindrad, utan först när man väljs för att man är funktionshindrad.

”Mot alla odds” kan vara en inspirationskälla för väldigt många människor, precis som handikappidrotten är. Att vända sig emot ”Mot alla odds” är nästan som att vara emot Paralympics, som även det är ett arrangemang enbart för funktionshindrade deltagare. Tycker kritikerna att Paralympics är en freak show?

Jag menar att det handlar om vad vi gör med vårt funktionshinder, inte att vi är funktionshindrade.

När man lyfts fram enbart för att man har ett funktionshinder är detta ett problem, och det skulle inte jag ställa upp på. Däremot har jag inget emot att utmanas och utvecklas med mitt funktionshinder.