Rädda poliser låter mördarna gå fria

Det var tidigt på morgonen den 21 januari 2002. Jag arbetade som reporter för ”Rapports” morgonsändning och stapplade sömndrucken omkring på redaktionen. Klippte ihop något inslag med utrikesmaterial och ringde runt till vakthavande befäl i olika polisdistrikt för att höra om det hänt något under natten. I Uppsala fick vi det oväntade svaret att en ung kvinna skjutits ihjäl. Polismannen i luren sa något om att en familjemedlem gripits.

Redan då ringde klockorna, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag hade sett Marianne Spanners dokumentär om den modiga och hotade Fadime Sahindal, från just Uppsala. Redan före mordet hade hennes berättelse om familjens utfrysning skakat om mig och många andra, några månader tidigare hade Fadime talat i riksdagen om begreppet heder. En snabb sökning i arkivet gav oss mer på fötterna och kort därefter fick jag bekräftat från Uppsalapolisen att det verkligen var hon – Fadime.

Så de fick henne till slut, minns jag att jag tänkte när vi klippte ihop inslaget om det mord som helt skulle dominera nyhetsflödet det kommande året.
 

Mycket har sagts om tiden efter mordet på Fadime och om samhällets nyvakna och lite naiva inställning till begreppet hedersvåld. Om den generaliserande rasism som låg och puttrade under ytan och som bubblade upp med illa dold förtjusning hos många.

Men en sak har bitit sig fast hos mig. Det var en polis som i samband med rättegången mot Fadimes pappa sa att ”Så här kommer inga pappor döda sina döttrar igen”.

Det kan låta cyniskt, men samtidigt var det en tämligen kvalificerad gissning. Det har förekommit ett par mord som har kallats hedersrelaterade, bland annat på Jian i Katrineholm. Men om man ser rakt upp och ner på statistiken så verkar de här brotten ha försvunnit.

Så är det förstås inte.

Radioprogrammet ”Kaliber” visade redan för sex år sedan att begreppet balkongflickor är ett välkänt fenomen, både hos polisen och hos de unga som hotas av våld eller beskuret livsutrymme av sina familjer. I boken ”Dödergök” (2008) skrev jag själv om hur personer tvingas eller övertalas till att ta sitt liv genom snillrika hot eller utpressning. Men som höstens uppföljning i ”Kaliber” kunde visa, har ingen hittills dömts för något sådant mord.

Trots att unga kvinnor fortsätter att falla från fönster, hoppa framför tåg eller hänga sig under oklara omständigheter. Trots vidareutbildningar, ökad medvetenhet och alla vackra ord efter Fadime-mordet. Trots att man inte behöver vara särskilt konspiratoriskt lagd, för att inse att de familjer som utövar den mest extrema kontrollen mot sina döttrar och söner förstås är medvetna om att svenska lagar dömer mord hårt – alldeles oavsett om någon har kallat dottern för hora eller inte – och därför går annorlunda tillväga för att återupprätta hedern.
 

Att utreda ett till synes tragiskt självmord som ett kanske ännu mer tragiskt mord är förstås integritetskränkande för familjen och en grannlaga uppgift för polisen. Det finns tveklöst problem med att direkt utgå från att en flicka med rötter i Mellanöstern som tar livet av sig i stället har blivit mördad.

Men vad är alternativet? Att rättsväsendet sitter med armarna i kors och faktiskt skickar signalerna att detta är en lucka i lagen som man inte kan, vill eller vågar täppa igen. Av rädsla för att stöta sig med folk, av rädsla för att bli kallad rasist? Polisen är onekligen ganska vana vid att trampa folk på tårna i andra utredningar. Dessutom måste det vara möjligt att bedriva en proffsig utredning utan att förnedra människor eller den kultur de har vuxit upp i.

Det måste vara tydligt för alla att vårt rättsväsende och samhälle står  på de utsatta tjejernas sida. Allt annat är ett svek mot Fadime och allt det arbete som har gjorts efter hennes död.