ÅSIKT

Att fly partipolitiken är det bästa jag gjort

Elias Giertz: Tiden som ”ungt politiskt stjärnskott” nära att knäcka mig

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
INTE VÄRT DET. Priset för en framtid inom partipolitiken blev för högt för dagens debattör, som trots en förutspådd blixtkarriär valde att lämna CUF och politiken.
Foto: Bingo Rimér
INTE VÄRT DET. Priset för en framtid inom partipolitiken blev för högt för dagens debattör, som trots en förutspådd blixtkarriär valde att lämna CUF och politiken.

12 år gammal skrev jag in mig i Centerpartiets ungdomsförbund. De kommande två åren kom sedan att bli några av de mest omskakande i mitt liv.

Ett exempel på ett tråkigt minne som jag helst skulle vilja glömma bort är när jag skrev ett blogginlägg om att privatisera arbetsförmedlingen. Helt plötsligt hade jag hamnat i skottgluggen för extremisternas våldsfokus. Jag fick mejl med långa beskrivningar av hur man skulle döda mig.

På diskussionsforum hade ­någon lyckats få fram mitt schema från min skola och det pratades om huruvida man skulle hugga kniven i magen på mig på min rast på förmiddagen, eller om man skulle pricka in lunchrasten för dådet. På fejkbloggar i mitt namn gjorde man sig rolig över att jag hade finnig hy.

Det fanns dessutom en oerhörd press att prestera och vara alla till lags inom partiet. Jag var väldigt ärlig och frispråkig och vid ett tillfälle gick ett uttalande helt emot partiets ställning. Då sa en tjänsteman från partiets riksdagskansli till mig att ”jag skulle rätta mig in i ledet”. Annars skulle det bli svårt för mig att ”slå igenom”.

I politiker- och mediekretsar kom jag helt plötsligt att kallas för ”ett stjärnskott”. Jag målades upp som en ung, lovande, politiker med höga ambitioner, vilket naturligtvis var både smickrande och kittlande.

Det tog inte lång tid innan jag fick känna på hur det var att ­göra bort sig politiskt. Ett blogg­inlägg fick otroligt mycket kritik­ internt. ”Förstår du inte hur det här påverkar oss?”, sa någon. ”Nästa gång får du kolla sådant här med partiet”, sa en annan. För de här människorna var min roll oerhört betydelsefull och jag verkade i det närmaste kunna ändra valvinst till valförlust.

Jag, som inte ens fick köra moppe, hade helt plötsligt fått ett ansvar jämförbart med vår partiledares. Det gjorde otroligt ont att få kalla handen, sura blickar och spydiga kommentarer av vuxna människor på vårt kansli. Samma människor som bjudit mig på lunch efter tv-inslag, som följt med mig till mina debatter och hejat, som alldeles nyss berömt mig hejdlöst.

Vid ett tillfälle hade en socialdemokratisk politiker kallat mig hjärntvättad av Fredrick Federley. Jag fick telefonsamtal och mejl från journalister över ­hela landet som ville veta hur jag mådde efter ”påhoppet”. Jag mådde helt strålande och ville vara ärlig och frispråkig när journalisterna ringde. Men partiets tjänstemän fick mig att lägga locket på och helst inte blogga eller twittra på några dagar. Till slut fick jag fram anledningen: ”Det skadar partiet”. Det var alltså inte mig man försökte skydda.

Det här hände sista dagen på mitt sommarlov 2010. Jag åkte hem till mina föräldrar och grät mycket och länge. Jag förstod att allting har ett pris och för vissa partimedlemmar var valseger mer värt än mitt välmående.

På skolstarten dagen­ efter sa Olivia i min klass: ”Men Elias, är det värt det?”.

Efter valet tog jag en liten­ paus. Men kontaktförsöken från extremister fortsatte. Jag pressade mig igenom den sista­ valspurten, men jag hade ­bestämt mig.

Varför skulle jag offra mitt namn, mitt välmående och kanske till slut mitt liv för att bli ett toppnamn i svensk politik?

Det är ett högt pris att betala för en tonåring. Så jag begärde jag utträde ur partiet. Jag lämnade en plattform och en arena som jag, om jag hade haft orken, hade kunnat vara ­ledande inom i framtiden. Jag var korkad, tyckte de flesta. Men Olivia, hon log. ”Nu kan allting i ditt liv äntligen bli lite normalt igen”, sa hon. Ja, äntligen.

FAKTA

DEBATTEN: I dag fortsätter Aftonbladets debattserie ”Vem vill bli politiker” med att Elias Giertz berättar varför han tog beslutet att hoppa av partipolitiken.

DEBATTÖREN: Elias Giertz, 16, Upplands Väsby. Blev som 14-årig och aktiv i Centerpartiets ungdomsförbund riksbekant när han i en­ ­debattartikel i Aftonbladet utmanade Monas Sahlin i en debatt om jobbpolitik. Han beskrevs som ett ungt politiskt stjärnskott och spåddes en lysande framtid inom politiken.