ÅSIKT

Inför rotationsprincip för riksdagspolitiker

MP: När politiken blir en karriär stängs vuxna och äldre ute

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Mehmet Kaplan
Foto: Scanpix
Mehmet Kaplan

Inga rubriker är så vanliga i diskussionen om politikens villkor som dem om att det är för få representanter av något slag i riksdag eller fullmäktige. Ni har alla sett dem: ”För få unga i politiken” ”För få pensionärer i riksdagen” ”Inga företagare i näringsutskottet” ”Ingen med invandrarbakgrund i fullmäktige” ”Ingen i arbetsmarknadsutskottet har varit arbetslös”.

Det värsta är att alla rubrikerna för det mesta är helt sanna, samtidigt. Och då har vi ändå ett av världens största parlament i Sverige. Det är som att politiken, där vi har fått förtroendet att representera olika delar av samhället, blivit till en egen karriär. Det har gått så långt att när Stefan Löfven i början av året valdes till S-ledare bröt han en flera decennier lång tradition där statsministerkandidater inte haft några egentliga yrken utanför politiken.

Ofta uppfattas kravet på rotation i politiken – att ingen ska få sitta för länge på ett uppdrag – som ett ungdomskrav, ett sätt att öppna upp politiska förtroendeuppdrag för fler yngre. Men det är inte hela sanningen. När politiken blir en karriär är det inte bara, och inte ens främst, unga som stängs ute från inflytande. Vad händer med den som först när barnen är vuxna, eller först på pensionsdagen, har tid med politik om ett tungt förtroendeuppdrag kräver att man gjort år i partiet enda sedan ungdomsförbundet? Idag har flera unga politiker fått de tyngsta förtroendeuppdragen, men jag väntar fortfarande på att en vital 70-plussare full av livserfarenhet väljs till partiledare.

Själv fyller jag knappast ungdomskvoten längre, men fick plats i riksdagen av miljöpartisterna i Stockholm när Gustav Fridolin lämnade 2006 för att utbilda sig och jobba som folkhögskollärare. Jag förvånades av förtroendet. Jag hade inte varit med så länge, inte gått på alla möten. Men snarare än arbetet i partiet var det mitt engagemang i nykterhetsrörelsen och som chef för en antidiskrimineringsbyrå mina partikamrater värderade. När jag ser runt i Miljöpartiets ledning bär flera samma historia. Min gruppledarkollega Gunvor G Ericsson kom till politiken som fackligt engagerad sjuksköterska. Vår partisekreterare Anders Wallner har fler år som engagerad i HBT-rörelsen bakom sig. Partistyrelsens sammankallande Helene Öberg har byggt upp en organisation för ensamstående föräldrar.

Och när Gustav kom tillbaka för att tillsammans med Åsa Romson bära förtroendet som språkrör var det slående att ingen av dem kom direkt från politiken. Gustav hade inte ens haft partibok i några år, men valts in i riksdagen från norra Skåne. Åsa är fast förankrad i akademin och blev nyss den första partiledaren med doktorsgrad sedan Bertil Ohlin avgick som folkpartiledare 1967.

Det här är resultatet av att Miljöpartiet tillämpar en rotationsprincip. När varje uppdrag, även de tyngsta, har ett på förhand bestämt slut blir politiken mindre av en karriär. Med en bas utanför politiken, och ens framtid inte hängande på partilojaliteten, blir det lättare att stå för sina egna åsikter och det man lovat före valet – även om det för stunden går emot tillfällig partitaktik. Att vi kunde ha en öppen diskussion inför förra årets språkrörsval med tydliga kandidater tror jag handlar om att inget uppdrag här uppfattas definiera hela ens person. Att Miljöpartiet inte lider av sviktande medlemstal, utan tvärtom växer, tror jag också har att göra med att många uppfattar att de erfarenheter man bär på kan tas till vara här, oavsett hur länge man varit partiaktiv.

För att politiken ska klara att representera hela Sverige skulle jag därför önska att rotationsprincipen blev kultur i alla partier. Jag tror också det är viktigt att vi som fått ett politiskt uppdrag inte hamnar i en annan värld än den vi är satt att representera. Orimliga förmåner som ”livstidspensioner” ökar klyftan mellan väljare och valda, och borde avskaffas.

Klarar politiken att öppna sig för fler, ta tillvara erfarenheter från världen utanför politiken, så kan politiken också bli bättre. För visst blir beslut om företagsamhet bättre om erfarenheten av att driva företag tas tillvara. Visst blir vägarna ur arbetslöshet fler, om de som själv gått den vägen kan visa på bristerna i dagens system. Och visst är vi väl alla beredda att bidra med våra idéer för att bygga Sverige starkare, om vi möts av en politik som är nyfiken och öppen?

Mehmet Kaplan

FAKTA

DEBATTÖREN: Mehmet Kaplan

Gruppledare, Miljöpartiets riksdagsgrupp.

DEBATTEN: Artikeln ingår i serien "Vem vill bli politiker", i vilken Gudrun Schyman, Elias Giertz tidigare har debatterat. I dag skriver även Paul Ronge på samma tema.