ÅSIKT

Politiker får tåla att bli granskade

Paul Ronge: Gnället från höga politiker är helt obefogat

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Paul Ronge
Paul Ronge

Debatten blir allt hetare om huruvida det går att vara toppolitiker i Sverige – med privatlivet synat under lupp och medierna i hasorna vid varje steg. Rökte man möjligtvis en ”joint” i sin ungdom? Har man andra lik i lasten? Knakar äktenskapet i fogarna och kan bli stoff för en dramasåpa i snask- och skvallerpressen?

Ministrar som tvingats avgå bara under Alliansregeringen har passerat revy: Cecilia Stegö-Chiló, Maria Borelius, Mikael Odenberg, Sven-Otto Littorin, Sten Tolgfors…

Finns det en minsta gemensam nämnare? Är klimatet hårdare än tidigare? Börjar vi närma oss den amerikanska kulturen där presidentkandidater och kongressledamöter hackas i småbitar för minsta mänskliga felsteg?

Jag vågar påstå att klimatet inte hårdnat alls, sedan jag för första gången började bevaka politiker för saligt avsomnade A-pressen 1977-1978.

Gnället från höga politiker ser jag alltså som helt obefogat.

Låt oss se vad som orsakat avgångarna jag beskrev ovan. I Stegö Chilós och Borelius fall handlar det om att inte ha betalat TV-licensen och svarta barnflickor.  I Odenbergs fall ett högst hedervärt avhopp för att han var oense om politiken. I Littorins fall om en eventuell sexskandal höljd i mystik och i Tolgfors fall var Ekots scoop om vapenfabrik i Saudiarabien utlösande.

Men toppolitikerna Göran Persson, Lars Leijonborg, Maria Wetterstrand, Nyamko Sabuni och Fredrik Reinfeldt har alla genomfört skilsmässor med knappt någon publicitet alls (nu är jag inte expert på skvallerpress, men dagstidningarna har i huvudsak respekterat det privata).

Över huvud taget upplever jag den svenska kulturen som att höga politiker låser dörren om det privata och är oerhört försiktiga med ”hemma hos” och känslomässiga utvikningar.

När någon gång missbruk kommit upp har media varit ganska återhållsamma med hårdbevakningen, kanske med undantag för Gudrun Schyman som ju ändå fick folkets sympati.

Som PR-konsult arbetar jag ofta med personliga varumärken och där tror jag på regeln: ”Den som gett sig in i leken får leken tåla”.

Om svenska politiker, likt amerikanska presidentkandidater, hade visat upp sin familjelycka och ställt upp på riktigt privata personliga porträtt hade de också tvingats acceptera negativ publicitet när dubbelmoral, otrohet och så vidare avslöjas.

Paret Reinfeldt är ett paradexempel på hur man kan hantera en skilsmässa om man gjort rätt från början. De slår hela tiden vakt om sitt privatliv och har avhållit sig från att säga något annat än att de ”mår bra”.

Kändisar hamnar oftare i dilemmat att de från början öppnat upp på vid gavel för media och ”talat ut” om sin lycka eller hur de övervunnit ett missbruk. Då tvingas de också ställa upp när publiciteten blir negativ.

Mina råd till politiker på hög nivå är enkla:

• Försök inte ta poäng på att bli för privat. Håll familjerna utanför.

• Tänk efter innan du tar en toppost om du har lik i garderoben. Berätta själv!

Annars hamnar du i samma dilemma som Juholt med sin sambo eller Chilô med sin TV-licens.

• Undvik papegojmetoden.

Att som Bosse Ringholm (S) eller Tobias Billström (M) vägra svara på journalistens frågor för att hamra ut ditt ”budskap”, som ju ofta också är en dimridå.

Se upp för PR-konsulter som säger ”strunta i vad journalisten frågar, det viktigaste är att du får ut ditt budskap.”

• Ta in ärliga rådgivare när det krisar, inte applåderande politruker.

Ingen kan krishantera sig själv.

Medge fel och berätta framför allt vad du tänker göra för att felen inte ska upprepas.

Följer du dessa enkla råd har du alla möjligheter i världen att både vara toppolitiker och ha ett rikt privat liv.

Paul Ronge

FAKTA

DEBATTÖREN: Paul Ronge, 61, Stockholm. Före detta politisk reporter, numera PR-konsult.

DEBATTEN: Flera tunga politiker har de senaste åren lämnat sina poster efter att ha utstått kritik i mediernas rampljus. Men dagens debattör menar att medierna inte blivit tuffare. Artikeln är den sista i debattserien "Vem vill bli politiker". Tidigare artiklar i serien hittar du i länklistan nedan.