Nordkorea borde lära av Monsters Inc

När det gällde Irak var det USA som framhärdade i att landet hade massförstörelsevapen och irakierna som blånekade. Men när det gäller Nordkorea är förhållandet lustigt nog det omvända. Här är det Nordkorea som säger att man har dylika vapen och amerikanerna som frågar sig om man ska tro på det.

För övrigt är nästan allt som har att göra med Nordkorea ganska märkligt.

Landet är världsledande inom många områden. I Pyongyang finns inte bara världens djupaste tunnelbanesystem utan också vad som troligen är världens högsta moderna ruin. Folk svälter samtidigt som landet utvecklar det senaste inom militärteknologi. Man är världens tredje största konsument av konjak och har den femte största stående armén. Det antas att de kanske bästa förfalskningarna av amerikanska 100-dollarssedlar trycks på det statliga nordkoreanska sedeltryckeriet. Landets diplomater är storsmugglare av allt från cigaretter till heroin och har arresterats i hela 14 länder. Regimen har kidnappat folk i både Japan och Sydkorea som dessutom är utsatta för ständiga mer eller mindre våldsamma infiltrationsförsök från denna världssamfundets mest irritabla medlem.

Vad ligger då bakom denna ilskna fasad?

Vi förefaller här ha att göra med en plats där man kan fortsätta att bara tro och intet veta.

När jag såg filmen ”Mons-ters Inc”, slog det mig att monstren i filmen uppvisade en uppfattning om den vanliga världen som påminner om nordkoreanernas bild av omgivningen. I filmen är monst-ren mycket rädda för barn, men samtidigt beroende av dem för sin energiförsörjning. Genom att skrämma barn och få dem att skrika kan de ladda en slags patron med barnskrik som sedan brukas för att driva allt i monstrens värld.

Samma typ av rädsla för omvärlden verkar driva nordkoreanerna till sin extrema isolation. Att befolkningen kan övertygas om att den övriga världen ständigt hotar beror på att deras halvö under århund-raden varit en plats där utlänningar nästan alltid varit yngre beväpnade män som mördat, våldtagit och plundrat. Allt sedan mongolerna var där på 1200-talet. Kim Il Sungs generation hade den japanska kolonialperioden i färskt minne. En regim som i grymhet och våldsamhet kan jämföras med få.

De som leder landet kommer ur en mycket begränsad grupp på kanske 200 tusen personer. Dessa härstammar från den grupp partisaner och Koreakrigsveteraner som Kim Il Sung satte på alla poster av betydelse redan under femtiotalet. De av dem som fortfarande lever, deras döttrar och framför allt söner, utgör i dag nomenklaturan i landet. De har inte sällan varit klasskamrater. Något som innebär att man inom ”Pyongyangologin” försöker ta reda på vem som satt i samma skolbänk som Kim Jong Il, då det är en av metoderna för att uppskatta individens inflytande i dag.

Till sin tjänst har de medlemmarna i det kommunistiska partiet (cirka 15 procent av befolkningen) som hanterar maktutövningen på gräsrotsnivå, leder självkritiksessioner och politiska studiegrupper. För detta får de en rimlig ekonomisk tillvaro med mat för dagen och vissa förmåner.

Runt dessa grupper har det slagits en ring av militär. Soldater behandlas därför också med större omtanke än vanliga civila. Enligt uppgift är militärtjänsten ett av de få tillfällen i livet då en nordkorean kan hoppas på att förbättra sin lott i livet. Övriga medborgare hålls i aktivitet utanför hemmet två tredjedelar av dygnet. Något som effektivt förhindrar allt organiserat motstånd. Man har helt enkelt inget privatliv.

Vilka är då de som sitter på taburetterna? Om vi kan ta den käre ledarens sons agerande som ett tecken på hur den regerande klassen kommer att bete sig i fortsättningen bådar detta för fortsatta Potemkinkulisser och verklighetsfrånvaro. Kim Yong Nam dök upp med vad man antog var tre familjemedlemmar på Narita flygplats i Tokyo den 1 maj 2001. Han reste på ett falskt dominikanskt pass och ville besöka Disneyland.

För honom dög inte det socialistiska svaret på verklighetsflykt längre. Han har ju haft tillgång till allt märkligt som står att finna i Pyongyang, nu ville han till det kapitalistiska originalet. Frågan är väl hur långt från verkligheten man kan gå innan hela strukturen faller ihop? För det måste den väl en gång göra? Med elvatusen artilleripjäser bara några mil från Seoul är en amerikansk invasion svår att föreställa sig. Konsekvenserna skulle ofelbart bli katastrofala.

Vi förefaller här ha att göra med en plats där man kan fortsätta att bara tro och intet veta. Hit har inte upplysningstidens rationalism nått ännu och märkligt nog verkar det som om man genom att inte acceptera attityden även har lyckats ställa dess principer ur spel. Ungefär som om man förnekade gravitationens exis-tens och den därför inte fanns.

Kan filmen ”Monsters Inc” ge ett svar på vad man kan göra åt situationen? Filmen slutar med att monstren inser att en skrattande unge ger mycket mera energi än ett skrikande och skrämt barn. Man måste alltså få nordkoreanerna att inse att de borde koncentrera sig på att få oss att skratta i stället för att som i dag skrika av fasa.

Glada människor är ju generösare och landet behöver hjälp, definitivt inte mera krig.