Pakistan behöver vårt stöd

Karisma misstänker jag att sådant kallas. Närvaro kan vara ett annat ord som i alla fall delvis täcker in fenomenet.

Vad det än kallas – det är ingen tvekan om att Benazir Bhutto hade det.

Det är vid det här laget åtskilliga år sedan vi hade möjlighet att sitta ner för ett längre samtal. Vi var bägge stats- eller premiärministrar för våra respektive länder. Bägge relativt unga – men hon var yngre och därtill premiärminister för andra gången.

Och därtill var hon muslimsk kvinna i ett muslimskt land som vad gäller invånare var mer än 15 gånger större än mitt Sverige.

Men hon gav det bestämda intrycket att hon visste vad hon ville, och hon hade en förmåga att uttrycka det med en självklarhet som knappast inbjöd till ifrågasättanden eller invändningar. Av mer lyssnande och ödmjuka ledarstilar hade hon synbarligen inte tagit några starkare intryck.

Men det var alldeles uppenbart övertygelserna som drev henne framåt under hennes skiftande och dramatiska decennier i Pakistans politiska liv – oavsett om hon medverkade i detta från Karachi, Dubai, Islamabad, London, Rawalpindi eller Washington. Hon strävade mycket tydligt efter makt – och ville använda denna makt till att skapa ett modernare och demokratiskt Pakistan.

Om hennes regeringsperioder råder – som så ofta i sammanhang som dessa – starkt delade meningar. Men Pakistan är nu en gång för alla inte ett alldeles lättregerat land.

Den delning som 1947 etablerade Indien och Pakistan efterlämnade djupt smärtsamma spår och konflikten om provinsen Kashmir förblir intill denna dag olöst och öppen. Det ena stora kriget efter det andra har utkämpats mellan de bägge staterna, och familjen Bhutto var pådrivande i Pakistans strävanden att skaffa de kärnvapen man ansåg nödvändiga för statens säkerhet.

När Sovjetunionen under julhelgen 1979 invaderade grannlandet Afghanistan inleddes så ett nytt skede som i sina olika dramatiska konvulsioner fortsätter än i dag. Mot kommunismen mobiliserades islam, och ur detta kom sedan att födas de talibaner som gav al-Qaida baser för attacker mot USA med den internationella interventionen 2002 som ett oundvikligt resultat.

Konflikterna i Pakistan och Afghanistan överlappar varandra i de lika otillgängliga som traditionella bergstrakter som egentligen aldrig kontrollerats av någon makt. Och det är här som det nu finns farhågor om att en ny generation av al-Qaida håller på att växa sig stark.

Pakistans framtid är på många sätt avgörande för framgången i kampen mot terrorismen, och i mångt och mycket var det övertygelsen om detta som bidrog till att föra Benazir Bhutto tillbaka till sitt land i oktober. Förhoppningen var att hon skulle kunna bli en viktig kraft i den demokratiska konsolidering av Pakistan som är en förutsättning för att fundamentalism och terrorism skall kunna bekämpas.

Något majoritetsstöd har dessa krafter knappast någonsin haft. I val i Pakistan tror jag aldrig att fundamentalisterna har fått mer än 12 procent. Och de omtalade madrass-skolorna omfattar bara enstaka procent av alla som går i skola i landet.

Men terrorismens kraft ligger i dess förmåga till förstörelse och förgörelse. Och med konflikten i Kashmir och konflikterna i Afghanistan har terrorismen fått ett utrymme i Pakistan som hotar landets framtid på ett dramatiskt sätt.

Mördaren i Rawalpindi i förgår – och hans dolda uppdragsgivare – ville döda inte bara Benazir Bhutto utan också möjligheterna till en demokratisk utveckling i landet. För föga mer än en vecka sedan uttalade al-Qaidas andreman – sannolikt från någonstans i Pakistan – sitt fördömande av henne och hennes återvändande till landet.

De ville stoppa demokratin.

Demokratier har förvisso sina sidor, men ett öppet samhälle utgör trots allt det bästa långsiktiga värnet mot terrorismens hatfyllda budskap.

Nu går Pakistan en mer osäker omedelbar framtid till mötes. Vi har all anledning att ge ett så tydligt stöd vi kan till dem som i denna svåra stund kämpar för demokratin, rättsstaten och de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Ett stöd till dem som inser att kampen mot terrorismen är en kamp för demokrati och människovärde för alla.