Debattörerna: Skamligt att allt fler svenska barn lever i fattigdom

Fattigdom är universellt. Det kan se lite olika ut beroende på land och på sammanhang, men som fenomen finns det i alla länder. Idag lever 72 procent av världens fattiga i medelinkomstländer. Vi på BRIS, SOS Barnbyar och Stockholms Stadsmission möter många av de här barnen i vårt arbete.

För vissa barn är fattigdomen på liv och död. I Moçambique dör 300 barn varje dag i sjukdomar som diarré, mässling, lunginflammation. Sjukdomar som egentligen är lätta att förebygga – bara resurserna finns. Nästan hälften av alla barn är undernärda.

I Sverige har fattigdomen en annan skepnad. Även här finns barn som saknar tak över huvudet, som går hungriga till skolan och som fryser under vintern för att de inte har tillräckligt med kläder. Barn som inte har samma förutsättningar för att klara skolarbetet som andra i klassen. Enligt en rapport från OECD är Sverige det land där barnfattigdomen ökat mest sedan 1990-talet efter Israel och Luxemburg.

I projektet ”När pengarna inte räcker” har vi intervjuat barn i Sverige och i Moçambique som lever i familjer där bristen på pengar utgör ett problem.

Barnen i Sverige och Moçambique berättar om ilska och besvikelse på ett samhälle som inte ger dem samma chans som andra barn. Det är berättelser om en ständig oro; för skolgången, för var nästa mål mat ska komma från, och om att tvingas växa upp och ta ansvar alltför tidigt. Barnens berättelser handlade om deras behov att bli sedda, och att känna att samhället bryr sig och agerar. Men också om vilka strategier de har för att möta svårigheterna, och vad som skulle förbättra deras situation.

De svenska barnen föreslog bland annat fler billiga familjelägenheter, billigare kollektivtrafik, matkuponger och klädbidrag, samt ökad kunskap hos skolpersonal om fattigdom.
Barnen i Moçambique efterfrågade grundläggande samhällsservice, så som tillgång mat, vatten, tillfredställande bostad, sjukvård och möjlighet till skola och fritid.

Det vi hört övertygar oss om att nyckeln till problemet med barnfattigdom ligger i barnens egna lösningar. Därför kräver vi att regeringen tar sitt ansvar och agerar mer kraftfullt för att inga barn ska hindras i sin utveckling av brist på resurser.
Socialministern bör se över hur familjer som under längre tid befunnit sig på socialbidrag ska få bättre psykologiskt stöd, samt hur barnens behov av fritidsaktiviteter ska tillgodoses.
För barnen utanför Sverige bör biståndsministern förankra barnrättsperspektivet i den biståndspolitiska plattformen och särskilt uppmärksamma de allra fattigaste och mest utsatta barnen, samt driva en upprioritering av barnrättsfrågor internationellt.

I Millenniemålen har världens ledare förbundit sig att halvera fattigdomen till år 2015. Trots att stora framsteg har gjorts finns fortfarande en grupp som släpar efter och som inte nås av samhällets insatser. Det är de allra mest utsatta, barn som lever i samhällsvård eller i fattiga och marginaliserade familjer. Dessa barn finns inte bara i fattiga länder, de finns även inom Sveriges gränser. Millenniemålen har dock visat att konkreta målsättningar ger resultat. Sverige kan lära av detta, och börja med att enas om en svensk definition av barnfattigdom, för att sedan gå vidare mot nolltolerans

Att det i tjugonde århundradet finns barn som lever i fattigdom är minst sagt skamligt. För alla barn har rätt att få sina grundläggande behov uppfyllda, oavsett om de är ”deras” barn eller ”våra” barn. Därför måste Sverige ta ledningen i att säkerställa att alla länder – rika som fattiga – tar sitt ansvar i kampen mot fattigdom, och att insatserna når även de mest utsatta.

Kattis Ahlström
Anna Ryott

Marika Markovits