ÅSIKT

Livskrisen ska inte medicineras bort

DEBATT

Det är alltför vanligt att människors fullt normala livskriser blir förskrivna psykofarmaka, i stället för att bearbetas i samtal och behandling, skriver dagens debattör som menar att detta sjukdomsförklarande förvärrar situationen för många krisande patienter

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag möter människor med långa sjukjournaler, som har fått diverse diagnoser under resans gång och haft klippkort hos Försäkringskassa och Arbetsförmedling.

Det är skrämmande vanligt att människor som söker hjälp för krisreaktioner i samband med en livskris blir sjukdomsförklarade och förskrivna psykofarmaka. Trots att en livskris inte är en sjukdom utan en naturlig del av livet. En livskris tar tid och kraft att hantera och man kan behöva hjälp att komma igenom den, men medicinering är inte vägen ur en livskris.

När människor går igenom en normal livskris kan krisreaktionerna vara exempelvis nedstämdhet, rastlöshet, ångest och aggressivt utagerande. Helt normala reaktioner på livets kriser, men också förvillande lika de reaktioner som den som har en psykisk sjukdom som till exempel depression kan förevisa. Den som verkligen är psykiskt sjuk kan få god och i många fall livsnödvändig hjälp av antidepressiv och ångestdämpande medicin. För den som inte är sjuk, utan ”bara” genomgår en normal livskris kan medicineringen bli ett långt värre helvete än själva krisen.

Jag har, bara på den senaste tiden, tagit emot flera personer som inte vetat hur de ska hantera alla obehagliga livskris-känslor som de känner inom sig och vid besök vid psykiatriska akutkliniker fått höra hur sjuka de är och blivit förskrivna starkt beroendeframkallande ångestdämpande mediciner. De har känt sig sjukare när de kommit därifrån än vad de gjorde innan besöket på akutpsyk. När sedan dessa personer fått möta ett tillåtande av deras reaktioner, en normalisering av dessa och uppmuntran att inte fly från sin ångest, nedstämdhet eller andra reaktioner, har en påtaglig lättnad kommit över dem.

Det är tyvärr inte ovanligt att jag möter människor med långa sjukjournaler, som har fått diverse diagnoser under resans gång och haft klippkort hos Försäkringskassa och Arbetsförmedling. I botten har det många gånger legat en normal livskris som de har kört fast i. När det som borde blivit normaliserat blivit sjukdomsförklarat och där diagnoser och medikamenter bidragit till en destruktiv och nedåtgående spiral i stället för ett sunt bearbetande av krisen har dessa människor hamnat i en långt värre situation är de var ifrån början, dessutom ofta med ett medicinmissbruk att bekämpa.

Tyvärr händer detta så ofta, och får så förödande konsekvenser, att jag vill använda hela min kroppstyngd och dra i den stora nödbromsen.

I grund och botten beror detta fenomen på vår inställning till livets kriser. Det är oundvikligt att människor någon gång hamnar i krissituationer. Det är alltså inte frågan OM vi hamnar i en kris, utan NÄR vi gör det. Och när krisen väl kommer, så behöver den bemötas som en del i människans liv.

Utvecklingen sker genom att vi går igenom krisen och tillåter och normaliserar krisens reaktioner. Inte genom att vi sjukdomsförklarar och försöker medicinera bort dem. Efter 30 års arbete med krishantering vet jag att människan har det hon behöver inom sig för att komma vidare efter ett trauma eller en förändring i livet och jag vet också att hon ibland kan behöva samtal och behandling för att hantera livskrisen.

Varför får då så många människor fel hjälp i livskrissituationer? Gör de bristande resurserna att patienter ges fel "diagnos"? Eller är det de kortsiktiga ekonomiska perspektiven som säger att då det kostar mer att hjälpa en person med samtal och handledning än med allehanda piller? Eller är det helt enkelt vi människor som inte tycker oss ha tid och kraft att leva igenom den ångest och det obehag en livskris onekligen framkallar? Längtar vi alla efter en ”quick fix”?

Ulf Lidman, 49, Altea i Spanien

Fil. mag. i tvärkulturell krishantering, teologi och präst inom Svenska kyrkan.