ÅSIKT

Min far fick inte välja en värdig död

DEBATT

De sista veckorna i min fars liv var en ständig kamp, inte bara mot sjukdomen, utan även mot den svenska vårdapparaten.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Håkan Angus MacLean
Håkan Angus MacLean

För några månader sedan fick min far en debattartikel publicerad på samma debattsida som du just nu läser. I den beskrev han hur en nära vän till honom led av en svår och obotlig sjukdom. Sjukdomen hade tagit över hans liv och vännen ville inget annat än att få somna in och slippa lidandet. Min far argumenterade att hans vän borde ha rätten att bestämma över sin egen död.

I själva verkat handlade inte artikeln om en vän, utan om honom själv. I juni hittade vi min far, ensam i sin lägenhet, med en plastpåse över huvudet efter att han hade tagit sitt liv med hjälp av helium.

Jag följer nu upp min fars debattinlägg eftersom jag anser att frågan om en värdig död måste diskuteras öppet och avstigmatiseras. De sista veckorna i min fars liv var en ständig kamp, inte bara mot sjukdomen, utan även mot den svenska vårdapparaten. Han hade nämligen gjort misstaget att berätta för läkarna att han ville avsluta livet. För de psykiater han då fick träffa tycktes det inte vara möjligt att en person vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja avsluta sitt liv. Min far var inte deprimerad, tvärtom var det många av hans läkare som förstod honom. De erkände också att eftersom hans önskan om att avsluta livet var dokumenterad i hans journaler vågade de inte "hjälpa" honom av rädsla för repressalier.

En liknande rädsla för ämnet återfinns bland våra politiker. En välskriven motion om aktiv dödshjälp avslogs nyligen utan att ens ha tagits upp till debatt i kammaren.  Det är anmärkningsvärt med tanke på att både en klar majoritet av Sveriges befolkning och Statens medicinsk-etiska råd är för rätten till en värdig död.

Nu vill jag inte påstå att detta är en enkel fråga, tvärtom. Diskussionen kring aktiv dödshjälp har många likheter med rätten till abort, något vi numera ser som en självklarhet i Sverige. Rent filosofiskt har jag svårt att se varför en vuxen person, vid sina sinnens fulla bruk, inte har rätt att bestämma över sitt eget liv när vi samtidigt ger en kvinna rätten att bestämma över ett ofött barns liv.

När det kommer till det praktiska oroar sig många för att införandet av aktiv dödshjälp är början på ett "sluttande plan", där staten börjar ta livet av sina svaga och oproduktiva medborgare. Tvärtom visar studier att i de länder där man infört aktiv dödshjälp har det fungerat väl och paradoxalt nog har antalet självmord (inklusive de läkarassisterade) bland äldre gått ned. Förklaringen ligger i att alla människor vill känna att de har kontroll över sitt egna liv.

Eftersom dödshjälp inte är tillåtet i Sverige kände sig min far sig därför tvungen att ta saken i sina egna händer medan han fortfarande hade styrkan. Även här finns likheter med abort, då det är bättre att samhället öppet erbjuder hjälp, eftersom alternativet är att människor utsätter sig för stora risker genom att göra det på egen hand utanför sjukvården.

Min far hörde under sina sista dagar i livet av sig till socialminister Göran Hägglund för att diskutera frågan om aktiv dödshjälp, men Hägglund svarade undvikande att det är Socialstyrelsen som sätter upp riktlinjerna. Har Hägglund händelsevis glömt bort att det är han och hans kollegor som stiftar de lagar som Socialstyrelsen sedan följer?

Jag vill att aktiv dödshjälp ska vara något som erbjuds när jag själv blir gammal eller svårt sjuk och utmanar därför Göran Hägglund att på denna debattsida skriva ett ärligt svar på varför Sverige begränsar vården för de som lider av obotliga sjukdomar. Är inte även döden en del av livet?

Håkan Angus MacLean