Aftonbladet
Dagens namn: Natanael, Jonatan
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Debatt

Mikael Romero: Journalister - sansa er eller sluta twittra

Viktiga opinionsbildare beter sig som på en efterfest som spårat ur

Borde inte journalisterna bevaka och följa trafiken på twitter i stället för att själva vara en del av den, skriver dagens debattör. Borde inte journalisterna bevaka och följa trafiken på twitter i stället för att själva vara en del av den, skriver dagens debattör.

För några månader sedan trädde jag in på twitter. Mötet med användarna i forumet blev en verklig chock. Min första tanke var en undran om de var berusade? Jag är tyvärr bekant med alkoholistiska miljöer och människor som lider av sjukdomen alkoholism. Här mötte jag samma sjukdomsbeteende. Här fanns samma missunnsamhet, upprördhet, självcentrering och kategoriska vilja att ha rätt. Inte sällan med en aggressiv underton. Ett beteende som ofta kännetecknar en alkoholist.

Några av vårt samhälles viktigaste opinionsbildare sökte i stället för dialog och förståelse det enkla och elaka i omdömen om andra. Det blev en chock att se hur människor med så mycket makt över vår offentlighet uttrycka sig så oförblommerat. Inläggen var inte helt olika repliker från en sen efterfest som spårat ur.

 

Frågan är om denna "Doktor Jekyll och Mr Hyde-akt" kommer att fungera på lång sikt? Kan man vara journalist ena stunden med ett ansvar att värna saklighet och en sansad berättarton och i nästa stund döma och fördöma företeelser och människor i raljanta och elaka ordalag? Redan nu kan vi se att tweets tar sig in i den traditionella journalistiken. ”Twitterstorm” kallas det. Frågan är hur dessa känslostormar ska värderas. Är det sund journalistik att vidarebefordra oreflekterad och hastigt uppkommen ilska? Och är det verkligen rimligt att journalister själva är en del av dessa stormar?

 

Den senaste stora twitterstormen ägde rum för någon månad sedan i samband med att SVT:s ”Debatt” sände ett program om tvååriga Hadilles situation. På twitter reagerade etablerade journalister och politiker känslostarkt mot inslag i programmet. Och visst fanns det skäl att invända mot en hel del grepp som redaktionen använde sig av. Det gjorde redaktionen vad jag förstod också själva. Poängen är egentligen inte denna.

Varför blev denna lilla flicka offentlig och allmän egendom från första början? För namnunderskrifter, facebook-grupper och debattprogram? Är det verkligen rätt att en pressetisk diskussion förs i detta upprörda känsloläge och i forumet twitter? Oavsett vad det slutliga beslutet för flickans del blir så kommer våra sociala medier att fyllas med känslostormar. Det är stormar som kommer att följa denna flicka hela livet. De försvinner inte från nätet.

Journalistiken ska sätta strålkastarljuset på myndighets- och maktutövning, men måste det ske på detta sätt? Är framtida fall av denna karaktär hjälpta av denna hypersnabba och i många stycken oreflekterade kommunikation? Det är min absoluta övertygelse att vårt samhälles socialitet, hur vi umgås och möter varandra, kan ta skada av samtalsformatet twitter.

 

Visst går det att uttrycka sig sakligt på 140 tecken, men inte om man vill ta sig in i andra medier. Och det vill tyvärr de allra flesta. Allt för att få bekräftelse. Våra traditionella medier har svårigheter att anpassa sig till de nya mediernas snabbhet. Men är lösningen på det problemet att ryckas med i ett alltmer vildsint sluggande för att höras? Är inte det vi saknar mer av fördjupning, allvar och kontext? Borde inte journalisterna bevaka och följa trafiken på twitter i stället för att själva vara en del av den?

Jag efterlyser en offentlig debatt om hur åtminstone några av samhällets viktigaste opinionsbildare och de medier som de faktiskt företräder uppträder. För egen del funderar jag nu på att kliva ur twitter. Jag vågar helt enkelt inte vara kvar Det är så lätt att dras med när drev och twitterstormar får fart. Kanske något också för journalister att fundera på?

 

Mikael Romero

SENASTE NYTT

Visa fler