Säg nej till euro – och rädda EU

Hittills har EMU-debatten mest handlat om ekonomi. Därmed har ett självklart faktum dolts – att valutaunionen är ett ekonomiskt medel för att nå politiska mål. Dessa politiska mål liksom konsekvenserna för vår demokrati måste noga belysas före folkomröstningen.

Sveriges medlemskap i EMU kan beskrivas som ett demokratiskt dilemma, sett ur flera olika perspektiv. Det beskriver vi i en debattskrift, utgiven av nätverket Europa ja – euro nej, som presenteras i dag.

Valutaunionen tillkom inte för att uppfylla en ekonomisk önskelista, utan var en krass maktpolitisk kompromiss mellan Tyskland och Frankrike. Tyskland ville ha stöd för återföreningen och EU:s utvidgning. Frankrike ville öka sin ekonomiska styrka. EMU blev en möjlighet för båda länderna att öka sitt politiska inflytande.

Ja-sidan försöker förespegla väljarna att EMU handlar mer om ekonomi än om politik. Den falska marknadsföringen kan leda till att medborgarna förlorar ytterligare förtroende för sina företrädare, eftersom verkligheten inte stämmer överens med den politiska retoriken.

Röstar vi ja avhänder vi oss för all

framtid makten till personer som inte kan

avkrävas ansvar

Detsamma gäller det politiska språket. I EMU-debatten har ordet demokrati reducerats till en fråga om ”effektivitet” och ”handlingskraft”. Frågan om folkstyre och ansvarsutkrävande hamnar i skymundan. Principen om medborgarmakt framstår som ihålig när medborgaren i praktiken ses som ett passivt objekt vars makt snarare bör begränsas på olika sätt. Det är just syftet med EMU-konstruktionen.

Om Sverige går in i EMU:s tredje steg avskaffar vi inte bara kronan utan också den politisk-demokratiska kontrollen över penningpolitiken – valutan och räntan – som är ett centralt ekonomiskt styrinstrument.

Denna kontroll delegeras inte bara under en begränsad period till Europeiska centralbanken, ECB, i Frankfurt. Vi avhänder oss makten, sannolikt för all framtid, till personer som inte kan avkrävas ansvar. Medborgarna står inför ett demokratiskt dilemma genom att de tvingas överlämna sin rätt att avkräva ansvar – och därmed avgöra politikens innehåll.

Nästa år utvidgas unionen med upp till tio nya medlemmar. Samtidigt har EU inte lyckats minska sin budget. Detta innebär att EU behöver ökade resurser. Euroländernas ekonomiska problem – med svag tillväxt, stigande arbetslöshet och underfinansierade pensionssystem – kommer sannolikt att kräva ökad ekonomisk samordning, kanske också delat betalningsansvar.

Det kan leda till att EU skaffar sig egen beskattningsrätt, trots att det saknar folkligt stöd. Väljarna blir i så fall beskattade på en beslutsnivå, där det inte går att utkräva politiskt ansvar. Det kan försätta EU i en djup legitimitetskris. Det är svårt att hitta valutaunioner som inte samtidigt är eller har varit fiskala unioner. Varför skulle EU vara ett historiskt undantag från den utvecklingen? Dessutom finns redan förslag på en EU-skatt.

Situationen riskerar att leda till att EU skaffar sig nya verktyg för att centralisera den politiska makten. Förslaget till nytt unionsfördrag, som Sverige inte har reserverat sig emot, lägger grunden för en centraliserad union med statskaraktär. I princip blir alla områden överstatliga, eftersom ”pelarstrukturen” avskaffas. EU-lagarnas företräde framför nationella lagar fördragsfästs, vilket lägger grunden för ett federalt juridiskt system.

Länder som tillsammans representerar en majoritet av befolkningen i medlemsländerna ges i princip vetorätt. De tre största länderna kan därmed blockera beslut. Det är slutet på EU:s grundläggande idé – att det ska vara ett jämlikt samarbete mellan juridiskt likvärdiga stater.

Unionsfördraget ger EU flera statsliknande drag, både vad gäller politiska symboler och formell makt. EU får en permanent president samt en ”statsminister” och ”utrikesminister”. Unionen får också rätt att skriva under avtal och kan därmed agera som en stat i internationella sammanhang. Vad vi ser är byggandet av en centraliserad enhetsstat som saknar demokratiskt fundament. Därmed blir bygget också bräckligt.

EU står, i samband med utvidgningen, vid ett historiskt vägskäl. Den ena vägen gör EU till en stat. EMU är ett medel för att nå det målet. Att som Göran Persson avfärda denna utveckling som fria fantasier, vilket han gjort i sin polemik med ”nej-ministrarna”, gynnar inte en ärlig framtidsdebatt om Europafrågorna.

Den andra vägen leder till ökad flexibilitet, där varje land har stor frihet att välja hur omfattande samarbetet ska vara. Genom att säga nej till EMU, kan svenska folket bidra till att göra unionen mer hållbar och därmed mer fredsbefrämjande i det långa loppet.

Drude Dahlerup

Professor i statsvetenskap, Stockholms universitet

Henrik Dahlsson

”Europa ja – euro nej”

Margit Gennser

Ordförande Medborgare mot EMU, tidigare

riksdagsledamot (m)

Sverker Gustavsson

Professor i statsvetenskap, Uppsala universitet

Kerstin Jacobsson

Docent i sociologi, Södertörns högskola