Aftonbladet
Dagens namn: Elias, Elis
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Debatt

”Call girl” exploaterar flickorna en andra gång

Pernilla August och Sofia Karemyr i filmen Call girl   Pernilla August och Sofia Karemyr i filmen Call girl

I dag har den svenska filmen ”Call girl” premiär. Filmen är inspirerad av den politiska skandal som utspelade sig i slutet av 70-talet och som kom att kallas ”Bordellhärvan” eller ”Geijeraffären”. I skandalen uppdagades det att män i det svenska samhällets översta skikt - toppolitiker, högt uppsatta militärer och företagsledare - köpt sex av minderåriga och att händelserna mörklagts av män i ledande positioner.

 

Bland annat undanhöll statsminister Olof Palme en promemoria där dåvarande rikspolischefen Carl Persson namngav personer i maktens elit som köpt sex av kvinnor och minderåriga flickor. Orsaken till att promemorian författades var dock inte att männen köpt sex. Problemet var att de ”umgåtts” med polska kvinnor i prostitution som hade kontakter med den polska ambassadens KGB-officierare. De ansågs därför utgöra en fara för rikets säkerhet.

 

Männen behövde inte vittna och åtalades aldrig. I december 2007 begärde två av flickorna, som var i 14-årsåldern då de utnyttjades, en miljon kronor vardera i skadestånd av den svenska staten som en kompensation för de övergrepp som de utsatts för. Dåvarande justitiekansler Göran Lambertz utredde frågan men kom fram till att ärendet var preskriberat. Den politiska, juridiska och ekonomiska eliten tycks återigen ha hjälpts åt för att sopa historien under mattan och därmed nekat offren upprättelse.

 

Det är anmärkningsvärt hur lite uppmärksamhet dessa händelser fått i svensk politisk historia. Fallet visar tydligt hur makten skyddar makten och hur liten betydelse mäns våld mot kvinnor ofta ges. Det är därför välkommet att den dunkla historien nu lyfts fram i ljuset.

 

Men den som hade hoppats på en kritisk skildring av den politiska skandalen blir besviken. Istället för att skildra männen som stod i fokus för händelserna väljer filmmakarna bakom ”Call girl” att återigen osynliggöra männen och deras ageranden. Fokus i filmen är istället en sexualiserad bild av prostitution och kvinnors kroppar.

 

Scenerna där flickorna utnyttjas i lägenheter och på fester tycks aldrig ta slut. Om och om igen får vi se de nakna flickorna genom en manlig voyeuristisk blick. För att skildra flickornas utsatthet behövs inte fler scener med kvinnobröst, strippdanser och döda kvinnokroppar iförda negligéer. Dessa skildringar tar redan upp alltför stor plats i vår kultur - i filmer, bilder, böcker - och på så vis också i våra medvetanden.

 

Istället för att problematisera och lyfta fram de manliga kunderna, de vars efterfrågan styr utnyttjandet av kvinnor, så är det den kvinnliga ”bordellmamman” som blir antagonisten i filmen. Det är henne, inte de sexköpande männen, vi som åskådare förväntas känna avsky inför och det är hon som blir fokus för berättelsen om bordellverksamheten.

 

Om regissören bakom ”Call girl” tog avstamp i en kritisk maktanalys så fullkomligt dränks den av pärlbeklädda bröst och halvnakna kvinnokroppar. Bakom de kaffeflickor som serverar männen avec endast iförda trosor och paljetter skymtar männen. Men de förblir en kuliss. Maktperspektivet och den politiska dimensionen i filmen blir bara en förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen. Resultatet av ”Call girl” blir att flickorna exploateras en andra gång genom skildrandet av de övergrepp de utsatts för.

 

Sexualisering av prostitution och mäns våld mot kvinnor inom film är inget nytt. Men en film som gör anspråk på att synliggöra en undangömd politisk skandal om män som skyddar varandra hade kunnat utmana detta klassiska filmspråk. På samma sätt som männen kom undan i verkligheten, kommer de undan i ”Call girl”. Flickorna hade förtjänat en annan berättelse.

 

Johanna Dahlin

Stephanie Thögersen

 

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet