Debatt

Soldaterna behöver hela samhällets stöd i ryggen

Svenska militärer i Afghanistan
Svenska militärer i AfghanistanFoto: Torbjörn S Gustafsson

Sedan drygt tio år tillbaka har Sverige militär närvaro i Afghanistan.

Efter önskemål från den lokala regeringen deltar svenska soldater och

officerare i en internationell insats med syftet att skapa säkerhet

för civilbefolkningen.

Det är inte första gången Sverige medverkar i fredsfrämjande insatserutomlands. Redan 1948 deltog svenska officerare som FN-observatörer i Mellanöstern. Under påföljande år har Sverige bemannat 100 000

befattningar i utlandsstyrkan.

En ny omgång svenska tjejer och killar har för bara några dagar sedan

anlänt till Afghanistan. Samtidigt finns det anledning att fundera på

vilket stöd samhället ger till dem som lämnar tryggheten i Sverige för

osäkerheten långt borta.

Jag har suttit ned med många soldater som stått i färd att åka till

Afghanistan. Några har varit där tidigare. För andra är det första

gången. Många har vittnat om hur de allt oftare får klä skott för att

Sverige har militär närvaro i landet. Det kan vara syrliga kommentarer

i skolan eller gliringar på arbetet. Nyligen mötte jag soldater som

inte ens ville berätta för sin omgivning vad de arbetade med. Hellre

tiga än att behöva utstå spydigheter.

Naturligtvis finns det många exempel på raka motsatsen, men historier

som dessa är ändå mycket bekymmersamma. Man märker snart att det rör

sig om vanliga killar och tjejer som inte sällan drivs av ett starkt

engagemang. Ofta har man tjänstgjort utomlands tidigare, upplevt att

man gjort nytta, och efter en tid hemma sökt sig tillbaka.

Låt oss komma ihåg en sak. Vår närvaro i Afghanistan är bestämd av

svenska folket. Inte av soldaterna. Jag har deltagit i riksdagsbeslut

att sända soldater dit. Det gör man inte lättvindigt. Jag vågar påstå

att alla riksdagsledamöter, oavsett partifärg, tänker till en extra

gång innan man trycker på röstknappen i den frågan.

Det finns olika uppfattningar om att vi har soldater på plats i

landet. Många uppskattar vår ambition att skapa säkerhet och göra

livet drägligare för civilbefolkningen. Vissa menar att vi borde

försöka arbeta annorlunda. Andra att vi måste ta hem varenda soldat på

en gång.

Det är välkommet att vi har en debatt om frågorna och vilken åsikt man

har spelar egentligen mindre roll. Framför den gärna till mig eller

någon riksdagsledamot. Men vi ska aldrig lägga över ansvaret för att

vi finns i Afghanistan på våra soldater.

Ämnet aktualiserar också andra frågor. Den allmänna värnplikten är i

färd att ersättas av frivillig rekrytering med anställda soldater,

sjömän och gruppbefäl. Förändringen beskrivs ofta som en

försvarsreform. Mer korrekt vore att kalla det en samhällsreform. Hela

samhället behövs för att möjliggöra den.

Det ställer ökade krav på att stärka banden mellan det militära och

det civila. Försvarsmakten har förbättrat sitt stöd till veteraner som

tjänstgjort utomlands. Nu måste vi ta ett steg till och stärka

samhällets syn på våra soldater och sjömän. Politiska beslut kan

underlätta för en sådan utveckling. Men i grunden är det en förändring

som måste ske hemma runt köksborden. Samt i näringslivets styrelserum

och i skolornas klassrum.

När Sverige fattar beslut om att sända soldater på fredsfrämjande

uppdrag utomlands, borde det vara naturligt att de kan känna hela

samhällets stöd i ryggen när de åker. Liksom att vi självfallet tar

hand om dem på bästa sätt när de kommer hem igen.

 

Johan Forssell

Riksdagsledamot (M) i försvarsutskottet

FAKTA

DEBATTEN

Johan Forssell (M): Vår närvaro i Afghanistan är beslutad av svenska

folket. Det är därför djupt tragiskt att soldater ska behöva stå ut

med syrliga kommentarer och förolämpningar.