ÅSIKT

Var är samtiden i svensk barnfilm?

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Vid årsskiftet försvinner barnfilmskonsulenttjänsten från Svenska Filminstitutet (SFI) och uppdraget att stödja barnfilm flyttas till de två långfilmskonsulenterna. Detta sker samtidigt som SFI enligt det nya filmavtal som löper från 2013 ska satsa på barn- och ungdomsfilm.

Argumenten för att flytta ansvaret till långfilmskonsulenterna är att lyfta barnfilmen ur ett reservat och höja dess status. Även landets regioner får mer öronmärkta pengar enkom för barnfilmsproduktion.

Det kan te sig som ett smart drag: den svenska barnfilmen har länge behandlats styvmoderligt och gått på autopilot. Resultatet har blivit pedagogiska filmer som skildrar idealbarn – som den tungt Guldbaggebelönade filmen ”Förortsungar” (2006).

Filmer som skulle kunna riktas till barn och unga, filmer med fantasi, svärta och melankoli – som Fredrik Edfeldts ”Flickan” från 2010 – hamnar i Sverige i vuxenfack trots att deras närmaste referenser är gräddan av historisk svensk barnfilm, som Kjell Gredes ”Hugo & Josefin” (1967).

Problemen med beslutet bör ses mot bakgrund av dagens verklighet och samhällets utbud av rörlig bild för barn i övrigt. Det gäller i första hand Sveriges Television, där man tycks ha gett upp tanken på att skapa program som skulle kunna vara en motvikt till de illa dubbade, skräniga, amerikanska serier som går i loop på Barnkanalen. Jag är nog inte den enda småbarnsförälder som velat klippa kabeln efter att ha genomlidit titelsången och genussynen i ”Händige Manny”.

Eller för den delen repertoaren på bio, där lilla Folkets Bio visserligen programsätter utmärkta filmer som kommande holländska ”Kauwboy” – men där utbudet domineras av animerat som ”Tingeling – Vingarnas hemlighet” med kvinnor formade som cola-flaskor, ihällda kortkort, med ansikten som Bratz-dockor.

Det akuta i frågan aktualiserades dock i och med debatten om Stina Wirséns ”Liten skär och alla små brokiga”. Man kan vända på steken i stället för att stirra sig blind på Wirséns film: varför är den svenska barn- och ungdomsfilmen nästan helt kritvit; varför har den inte i högre grad försökt spegla dagens Sverige?

I ett inlägg i Dagens Nyheter (2/10-12) om de få svenska barnböcker som handlar om andra barn än rågblonda Emil-gossar, påpekade bibliotekarien Karin Sohlgren behovet av att få fram dessa. I barnfilmen är det om möjligt ännu sämre ställt. Behovet av en person med filmkunskap och stadig förankring i samtida frågor om etnicitet, genus– och naturligtvis barnkultursforskning– är skriande. Att lägga ansvaret på långfilmskonsulenter som redan i nuläget har stor arbetsbörda och svåra frågor att ta itu med (där den nu avgående Lars G Lindström missade det som både kritikerkår och publik såg som etiskt och möjligen juridiskt problematisk i filmen ”Call Girl”) känns orimligt. 

Institutets argument för att kapa tjänsten, något som främst beror på administrativa kostnader, blir än mer ihåliga som man samtidigt flyttar ansvaret för dokumentärfilm till en enda konsulent i syfte att stärka genren. (I sig ett märkligt argument eftersom den kvalitativa bredden på dokumentärfilmer också beror på att även långfilmskonsulenterna har kunnat gå in med stöd).

Att stödja film riktad till barn och unga är inte samma sak som att göra det till vuxna. Konsulenten måste se till det utbud som finns tillgängligt, vara lyhörd för svåra gestaltningar – som Wirséns film – och arbeta med allt från kortfilm till längre format.

Att de nya långfilmskonsulenterna Linus Torell och Magdalena Jangard båda har tidigare erfarenhet av barnfilm, innebär inte att framtida konsulenter kommer att ha det – eller ha tid och möjlighet att fördjupa sig i ett komplext filmfält, riktat till en krävande och förbisedd publikgrupp.

Hynek Pallas

Fil dr i filmvetenskap och filmkritiker på Svenska Dagbladet

FAKTA

DEBATTÖREN

Hynek Pallas, 37, Stockholm. Fil dr i filmvetenskap och filmkritiker på Svenska Dagbladet.

DEBATTEN

Från årsskiftet tar Svenska filminstitutet bort den särskilda barnfilmskonsulenttjänsten. Istället ska de två långfilmskonsulenterna se även till barnfilmens bästa. Feltänkt, anser dagens debattör, som menar att filmbranschens behov av kunskap i frågor om etnicitet, genus– och barnkultursforskning aldrig varit större.