Aftonbladet
Dagens namn: Justus, Justina
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Debatt

Marita Ulvskog: Ja, det finns hopp – även efter Doha

Vi måste se framåt trots att klimatmötet blev ett fiasko

Klimataktivism Kvinnor från Qatar demonstrerar utanför FN:s klimatmöte i Doha.   Klimataktivism Kvinnor från Qatar demonstrerar utanför FN:s klimatmöte i Doha. Foto: AP
Marita Ulvskog, europaparlamentariker (S).   Marita Ulvskog, europaparlamentariker (S). Foto: BJÖRN LINDAHL

Kanske finns det en Schlingmann också i Qatar. Det blev i alla fall ett snyggt namn på det senaste klimatavtalet: Doha ­Climate Gateway.

Innehållet är dock en besvikelse. För två år sedan hade världen en tydlig gräns för vad jorden tål; en temperaturökning på 1,5 ­grader. Året efter höjdes den till 2 grader – inte för att klimatkrisen mildrats eller vetenskapen kommit med nya rön, utan för att det årets ­klimattoppmöte misslyckades med att skapa en enighet om vad överlevnad får kosta.

I Doha har ingen vågat föreslå den sortens justeringar av verkligheten. Vem hade vågat efter Världsbankens prognos om att vi går mot 4 graders temperaturökning!

Trixandet har i stället handlat om pengar.

Den rikare delen av världen, som står för den historiska skulden när det gäller klimatutsläppen, vill inte längre betala. Den ekonomiska krisen urholkar solidariteten. Självbevarelsedriften, som borde stärkas nu när också den sent industrialiserade delen av världen ökar sina utsläpp, är ­inte stark nog.

I stället för en gemensam överenskommelse om klimatbistånd och klimatinvesteringspengar förvandlades Doha till ett öppet fund raising-möte. Britter och tyskar var först. Frankrike, ­Danmark, Norge, Finland med flera följde efter. Så också Sverige. Pengar som biståndsministern fått till sin budget fick ny etikett och kunde av miljöministern presenteras som särskilt ­klimatbistånd.

Få bidrog alltså. Och det som i ­tidigare avtal villkorats som krav på ”nya och additionella” pengar bryr sig givarländerna inte längre om.

Resultatet av mötet är alltså ­magert:

1. Kyotoprotokollet förlängs i åtta år. Men få länder ingår i avtalet och det kommer inte att täcka ens 15 procent av ­världens klimatutsläpp.

2. Avtalet som ska avlösa ­Kyotoprotokollet vet vi inget om. Enligt tidigare beslut ska det vara globalt och bindande. Just nu är det svårt att tro att ambitionsnivån i ett sådant avtal kommer att vara särskilt hög ­eftersom det kräver nästan 200 länders medgivande.

3. De länder som har köpt så kallade utsläppsrätter får ta med sig dem också under de kommande åren. Klimatutsläppen kan alltså komma att öka också på grund av dessa.

4. Nästa klimattoppmöte ska äga rum i Polen, som i likhet med årets värdnation Qatar är stora klimatutsläppare. Att det kan spela roll för resultatet har varit tydligt vid tidigare toppmöten.

Sverige har rasat ordentligt på listan över vilka länder som är bäst på klimatpolitik. Länge gick vi före.

Nu ser det annorlunda ut.

Och EU – som har styrkan att ­representera 27 länder och som borde ha just klimatpolitiken som sin viktigaste politiska uppgift – klarade inte att hålla ihop under mötet i Doha. Konflikterna var i öppen dager. Den ­progressiva ­rösten från norr kommer numera från oljeproducerande Norge.

Ändå vägrar jag att bli pessimist. På bara några år har klimatfrågan blivit en angelägenhet för väldigt många människor. Det finns en medvetenhet långt ­utanför kretsen av politiskt aktiva eller expertkunniga.

Det kommer att spela roll.

I dag präglas det politiska livet – precis som livet i övrigt – av högt tempo, snabba beslut som ger ­resultat och snabbt kan redovisas i offentligheten. När många ­människor kräver mer än så – en lång­siktighet i avgörande ­samhällsfrågor – kommer också fler politiker att ­våga ta den ­sortens strider.

Det som händer nu är att klimat- och miljöpolitik har blivit den nya familjepolitiken. Företag tänker långsiktigare. Även marknaden räknar klimatfrågan som en risk som måste hanteras.

Och fortfarande berörs vi starkt av klimatkrisens konsekvenser, som när vi ser tv-bilderna på den gråtande filippinske ­delegaten på Doha-mötet. Stormen där hemma hade dödat och slagit sönder och han ställer ­frågan till mötet och till världen: Om inte vi kan ändra på detta – vem kan då göra det?

Om inte nu – när?

Så trots att Doha blev ett ­låg­vattenmärke: Det finns hopp.

Marita Ulvskog, 61 , ­Stockholm/Bryssel

EU-parlamentariker (S) som ingick i EU-parlamentets delegation i Doha.

FN:s klimatmöte i Qatars huvudstad Doha är över. Till slut lyckades världens länder enas om att förlänga det utdöende Kyotoprotokollet. Fast de stora klimatfrågorna sköts på framtiden. Debattören skriver att solidariteten som krävs i det här läget urholkas av den ekonomiska ­krisen och att Doha därför utvecklades till ett öppet fund raising-möte. Men än finns hopp.

Marita Ulvskog
SENASTE NYTT

Visa fler