Bert Karlsson: ”Stockholm pissar på landsorten”

Sveriges Television och Sveriges Radio brukar vara snabba med att lyfta fram det i debatten: ”vi står för public service, vi företräder ­hela Sverige, vi står fria från kommersiella intressen”.

Skitsnack!

I en P4-sändning från Kalmar hörde jag företrädare för kanalen betona vikten av att vara fristående, att verkligen leva upp till public service-uppdraget. Det resonemanget går att avfärda på två sekunder.

I dag handlar public service om en enda sak: ekonomi, och därmed de pengar och kommersiella intressen, som SVT och SR påstår sig stå fria ifrån. Det vet alla, och ändå fortsätter redaktionerna att luta sig mot denna frihetsdeklaration.

”Om inte vi gör det här, vem gör det då?”, undrar den ”fria televisionen”.

Förmodligen TV4, som nu är den kanal som lyckas förena public service-ansvar och kommersiell teve, och därmed slipper hyckla.

I min hemstad Skara genomfördes under december en levande adventskalender som blev en jättesuccé. Västnytt hade inte råd att bevaka, eftersom det var på kvällen. Redaktionen tackade också nej till att ta emot färdigt material, eftersom man inte kunde ta emot program utifrån.

Hyckleri och osanning!

I dag produceras en mängd program, i både radio och teve, av kommersiella bolag där självklart ekonomin styr inslag och inbjudna gäster. Annika Jankells Premiär ett exempel; hur många inslag har hon utanför Stockholm? Vi har ett färskt exempel i teveprogrammet Stjärnorna på slottet: hur mycket betalade Mercedes för gratisreklamen?

Vi vet att SVT tvingas teckna sponsringsavtal för att få ekonomi i sportsändningar, vi vet att sponsringsavtal är en förutsättning för att SVT ska kunna sända Melodifestivalen. Att samma SVT, trots avsaknad av resurser och behov av sponsorpengar, låter intäkter från telefonröstningen på 20 miljoner kronor gå till välgörande ändamål i stället för att satsa pengarna i programverksamheten är en gåta.

När Carolina Norén, programledare för Svensktoppen, pratar om premiären på filmen Arn – Tempelriddaren i Skara, kallar hon det ”smygpremiär”, trots att det är en världspremiär.

Den nedvärderande attityden finns där, hela tiden. Grammisgalan häromdagen var ett tydligt bevis på hyckleriet, där hade Benny Anderssons Orkester placerats i dansbandsklassen, så att inget dansband skulle vinna.

Stockholm styr, också över vad som ska betraktas som kultur. När Benny Andersson och hans orkester uppträder på en dansbana i landsorten gäller kulturmoms, sex procent. När dansbandet Lasse Stefanz äntrar samma scen gäller vanlig nöjesmoms, 25 procent.

Det här förhållandet har företrädare för nöjesbranschen vid flera tillfällen påpekat för makteliten i storstaden, utan att få något gehör. 1990 skrev dåvarande finansministern Erik Åsbrink: ”De undantag som gjorts för vissa verksamheter på kulturområdet har betingats av särskilda skäl. Det gäller teaterföreställningar och konserter, som i stor utsträckning drivs med förlust och ofta med ett betydande stöd från det allmänna”.

På den nyligen publicerade listan över den svenska makteliten fanns det visserligen plats för Jan Guillou och Göteborgs starke man Göran Johansson, som betytt mer för sin stads utveckling än den självutnämnda Stockholmseliten tillsammans. Men de var med för syns skull; ”vi är ju tvungna att ha med några bönder från landsorten”. I övrigt var Stockholmsdominansen total.

Sanningssägare är och har alltid varit obekväma för makteliten, vilket även teveserien om August Strindberg visade; inte heller på hans tid vågade man trycka sanningen. För de hycklande premiärmänniskorna, de som kysser varandra på kinden på premiärfesten och sedan går runt hörnet och förtalar varandra, vill fortsätta styra och ställa efter sin regler.

Nej, jag säger som Jan Malmsjö: stockholmsjävlarna pissar på oss.

Ska vi acceptera det?