”Hetsjakten på sjuka har gått för långt”

Fjärde rikets frontsoldater heter Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Civila offer i detta inbördeskrig är sjuka, arbetslösa, mjältsjuka och ledsna medmänniskor som inte orkar ta den där striden, som inte orkar förklara sin utsatthet, sin sjukdom, eller sin sorgsenhet.

 Det har blivit skottpengar på alla jävlar som envisas med att falla utanför ramen. Stryk ska de asen ha. Och stryk får de. För att orka vara sjuk i dag måste du vara frisk.

Jag känner människor som nekats sjukskrivning när en anhörig gått bort, när deras barn har dött i för tidig födsel, när de själva kan visa upp sönderskurna handleder, när de är så långt ner i skiten att de på yttersta allvar funderar på döden som en tänkbar utväg.

Försäkingskassan kommer garanterat inte att svara på den här texten. För FK kommenterar inte enskilda fall. Problemet med en sådan hållning är ju att vi alla är enskilda fall. Ett system är uppbyggt av hundratusentals enskilda fall och att vägra tala om ett enda av dessa är fegt, karaktärslöst och väldigt billigt.

Det är väldigt lätt att blanda ihop korten i den här debatten. Men ett kort ligger redan och det är hur vi ser på våra medmänniskor. Och klimatet hårdnar: från att man är tvungen att lägga lämpligt kreditkort ( inte vilka kort som helst går bra) när man checkar in på hotell, för att ” man inte ska tömma minibaren och bara springa därifrån”, till att vi med en bödels brist på empati i varje läge tycks misstro våra medmänniskor.

Är man sjuk så fuskar man. Frågan vi borde ställa oss; vart leder en sådan människosyn i förlängningen? Borde vi inte istället vrida hela siktet åt ett annat håll; borde vi inte respektera människor och särskilt sådana som hamnat snett, blivit sjuka, hamnat i djup sorg, eller förlorat sitt barn?

Varför är det inte helt obegripligt att bete sig som FK gör mot massor av människor? Varför får detta krig mot landets egna medborgare bara fortgå och fortgå utan att någon sätter ner foten och gör något?

För grejen är den: att det en dag i en inte allt för avlägsen framtid kan vara DU som rasar genom ditt eget bräckliga skydd, det kan vara DU som i desperation vänder dig till FK eftersom din sorg svept undan benen för dig, öppnat en lucka i golvet, har skjutit i sank allt det du trodde skulle hålla dig uppe och då är det DU som är utlämnad till en krigförande armes godtyckliga utlåtande.

Det är så det känns för många människor i det här landet. Och det är människor som inte kan, orkar eller vet hur man höjer rösten, vilka rättigheter de har. I mina mörkaste stunder tror jag att FK och den nya regeringen har detta som en del i planen; svaga, tysta, sjuka och sorgsna människor orkar sällan höja rösten.

Hoppet återvänder ändå när jag läser att ordföranden för Försäkringskassan, Inger Efraimsson, avgår för att hon tycker förtrycket mot de sjuka gått för långt.

Där är vi alltså: chefen för hela projektet; översten i kriget tycker kriget är för blodigt och väljer att avgå. För det ska hon ha all heder. Men vad ställer det dig, som med egna ögon ser vad som pågår. Vilken dom kommer eftervärlden ha över dig som vet vad som sker men inte gör något åt det.

Jag vill inte bli en av dem. Därför skriver jag det här.