ÅSIKT

Politiker och arbetsgivare ska inte vara hälsopoliser

Slutreplik: Träningshets

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

De som tror att min artikel handlar om att jag är emot träning får läsa den igen. Träning är kanon och det bästa sättet att gå ner i vikt och få bättre hälsa på kort och lång sikt. Det handlar inte heller om eget dåligt samvete, som Marcus Nilsson påstår.

Efter en jobbig tvilling­graviditet, ledproblem, två operationer och ensam skötsel av två bebisar under ett drygt år, samtidigt som jag drivit mitt ­företag, har jag nu fått egen tid för att träna och bygga upp min slitna kropp igen.

Min poäng är att trenden att träna har blivit en hets. Ett sätt att döma folk som inte tränar. Precis som Nilsson just gjorde. Han skriver först att han inte dömer folk och sen gör han exakt just det – genom att påstå att jag klagar på folk som tränar för att jag har dåligt samvete för att jag själv inte tränar. Trots att han ­inte vet ett dugg om mig.

När det här börjar ses i politiska beslut och på arbetsplatser, då har det slagit över. En sak är att erbjuda träningskort. Det är en helt annan sak när chefen ”uppmuntrar” anställda att träna. För det är exakt lika ”frivilligt” som att fika på jobbet. Visst kan du avstå, till priset av att du får en stämpel som osocial och knepig. Alla vet att du presterar bättre av att sova ordentligt. Är det då okej att chefen säger ”Du ser trött ut, kanske klockan nio vore en bra läggtid i kväll?”. Kropp och hälsa är privat. När vi börjar tillåta arbetsgivare, politiker och träningsfanatiker att bli hälsopoliser har det faktiskt gått för långt.

Rebecca Weidmo-Uvell

FAKTA

DEBATTEN: Svar på Marcus Nilssons inlägg "Att reta sig på andras träning luktar dåligt samvete", publicerad den 23 januari 2013.