Debatt

Riksantikvarien: Vi kan inte hålla kulturarvet hemligt

FAKTA

DEBATTÖREN: Lars Amréus, riksantikvarie.

Många talar om öppen information. När Riksantikvarieämbetet publicerar myndighetens fornminnesinformation gratis på internet ställs saker på sin spets. Somliga ser tillgång till öppen och fri information som förutsättning för forskning, kunskapsutveckling och skydd för kulturarvet. Andra ser samma öppenhet som ett hot.

Det största hotet mot kulturarvet är okunskap och ointresse. Den som inte förstår vad som är kulturarv eller inser dess värde kan av misstag skada eller förstöra unika värden. Det kan vara föraren i en skogsmaskin, ägaren till ett gammalt hus eller en kommunal planerare. Man förstör inte av illvilja. Bästa sättet att skydda kulturarvet är därför kunskap och information som är lätt att hitta och gratis. Riksantikvarieämbetet åstadkommer detta genom att göra kulturarvsinformation tillgänglig för alla på internet.

Den information Riksantikvarieämbetet sprider på internet är sällan unik. Den finns tillgänglig i andra former för den som vill söka upp den på bibliotek, i arkiv och hos olika myndigheter. Att kulturarvsinformation finns lätt sökbar och är tillgänglig utan kostnad på internet underlättar dagligen för såväl professionella som amatörer. Men information kan alltid missbrukas. Det finns de som vill stjäla kulturarvet. Det är något som skett genom hela historien. Det är mycket vanligt att gravhögar plundrats i äldre tider. På senare tid har det visat sig att dömda skattplundrare har använt Riksantikvarieämbetets tjänster på nätet. I diskussionen framskymtar ibland information på internet som skälet till stölder och plundring av fornlämningar. Vissa verkar tro att plundring inte skulle förekomma om bara information inte fanns tillgänglig på nätet.

Drivkraften för kulturarvsbrott som stölder och plundring är dock inte att informationen finns på nätet, utan att det finns en marknad för plundrade och stulna kulturföremål. Det är inte vem som helst som väljer att agera på denna illegala marknad. Det är en typ av brottslighet som kräver en hel del arkeologisk och teknisk kunskap, kontakter med hälare, och givetvis information. Det kan också behövas tillfällig bostad, lokalkännedom och kanske även medhjälpare på orten. Det är rimligt att anta att de personer som ägnar sig åt denna brottslighet också känner till att de riskerar fängelsestraff om de åker fast. Det är också så, att de som väljer den vägen hittar information om var man bör leta även utan internet eftersom samma information finns öppen och tillgänglig i litteratur på bibliotek och i allmänna arkiv.

Kan man inte bara hemligstämpla skattplatserna? Det är inte på ett fåtal ”skattplatser” som en kunnig person kan hitta fynd med en metalldetektor. Det är 10 000-tals platser vi talar om. Att ta bort information från internet som kan underlätta för plundrare skulle därför försvåra arbete för alla som brinner för att bevara, utveckla och använda kulturarvet. Det skulle inte stoppa plundringen. Att helt hemlighålla alla platser där man kan tänkas hitta fynd skulle kräva hemlighållande av offentliga handlingar och inlåsning av böcker och vetenskapliga artiklar. Den vägen vill nog ingen gå.

Stöld och plundring måste bekämpas i samverkan. Mellan myndigheter och mellan myndigheter och alla de som engagerar sig för kulturarvet. Brotten måste polisanmälas och utredas. Riksantikvarieämbetet har idag ett väl fungerande samarbete med Rikspolisstyrelsen och andra kring detta.

Vi kan inte låsa in eller hemlighålla kulturarvet. Det ska bevaras men också användas och utvecklas. Kunskap och engagemang är den enskilt viktigaste förutsättningen för att bevara kulturarvet. Öppenhet är en förutsättning för kunskap och engagemang och därför nödvändig även om det är frustrerande att även onda krafter drar nytta av öppenheten. Det är priset vi betalar.

Lars Amréus

GE OSS FEEDBACK
MEST LÄST