REPLIK
Det är synd om människorna
– även männen

Enkelt. Ireen von Wachenfeldt, ledamot av den förra regeringens jämställdhetsråd, har nu trappat upp sitt famösa uttalande ”män är djur”. Efter att ha tänkt i några år har hon kommit fram till att ”män är värre än djur”.

Stina Jeffner, doktor i sociologi vid Uppsala Universitet, vill införa utegångsförbud för män efter klockan 22.00. Gudrun Schyman kräver en särskild mansskatt som ska betala för allt ont som vi män åstadkommer.

Och så här sjunger feministgruppen Pirata Radical Cheerleaders:­ ”Jag hatar dig, du djävla man. Bäst du börjar springa, för här ser du en kvinna, som hatar dig så mycket, vi ska slita dig i stycken!”. När sången framfördes på Feministiskt Initiativs årsmöte blev det stormande applåder. Fler exempel finns på min blogg.

Jag har också blivit kritiserad i Aftonbladet av författaren Susanna Alakoski för att inte inse vikten av gångna tiders kvinnokamp. Uppenbarligen har hon inte bemödat sig om att läsa den bok hon kritiserar. Jag håller nämligen helhjärtat med henne om att det förr rådde ett avskyvärt kvinnoförtryck. Jag brinner för jämställdhet.

Så här skriver jag i min bok Mansförtryck och kvinnovälde: “För ett antal decennier sedan var kvinnor verkligen förtryckta­i Sverige, på den punkten har feminismen rätt”. På ett annat ställe i boken skriver jag: “En gång i tiden, när svenska kvinnor var omyndiga, saknade rösträtt och inte fick inneha offentliga tjänster, krävdes en tämligen aggressiv kamp för att bryta ned dessa horribla kvinnohinder”. Så ta reda på fakta nästa gång, Susanna Alakoski!

Anmärkningsvärt är att jag har blivit utsatt för ett fult knep från Aftonbladets sida. Bredvid debattartikeln där Susanna Alakoski kritiserade mig placerade ­Aftonbladet en internetfråga, som var formulerad så här: “Håller du med Susanna Alakoski? Kvinnor borde väl ha lika rättigheter som män, eller?”. Det kan man bara svara ja på, och därmed var frågan riggad så att alla måste ta ställning emot mig. Dessutom förleddes läsaren att tro att jag är någon slags grottman som hävdar att kvinnor ska ha färre rättigheter än män. Ett mycket fult debattknep alltså – på två sätt.

Det måste vara­ sådant som feminister menar när de talar om ”härskarteknik”. Svenska medier är fulla av den här sortens ­feministiska vinklingar, vilket lett till den skeva verklighetsbild i genusfrågan som vi har idag.

Jag vill sätta fokus på det väsentliga. Feministerna har rätt i att kvinnor har vissa svårigheter och underlägen. De är väl belysta. Män har dock andra svårigheter och underlägen, som nästan aldrig kommer upp i samhällsdebatten. Inom allt som har med barn att göra, exempelvis, är männens underläge enormt. Jag får mängder med e-post från förtvivlade pappor som gråter om kvällarna för att de blivit berövade rätten att umgås med sina älskade barn av en expartner som anser sig äga barnen och som får stöd av en socialtjänst där det ­råder matriarkala värderingar.

Låt mig ta upp ett annat exempel på mansförtryck. “Kvinnor får hjälp att starta eget”, löd en tidningsrubrik härom veckan. Regeringen lägger en miljon skattekronor på ett projekt där människor som bär på drömmen om att bli företagare ska få hjälp att “bygga upp ett företag från noll”.

Emellertid finns det en hake: Karlar göre sig icke besvär! De blir stoppade på grund av sitt kön, vilket är definitionen på diskriminering. Totalt lägger regeringen 100 miljoner på ”kvinnligt företagande”, och därmed på mansdiskriminering.

Sann jämställdhet kan bara uppnås genom könsneutralitet i genusdebatten. Båda könens problem måste beaktas i lika stor utsträckning. Feminister brukar hävda att det är synd om kvinnorna, och jag säger inte emot. Däremot vill jag vidga perspektivet, genom att citera August Strindberg: ”Det är synd om människorna”.