Debatt

Ebba Busch (KD): Relativ fattigdom är inte ett problem

Debatten om klyftor ett hån mot de verkligt fattiga

Ebba Busch.

”Klyftor växer snabbast i Sverige” dundrade många medier ut när OECD nyligen släppte färsk statistik om relativ fattigdom. Det är en felaktig slutsats som riskerar att göra landets barn och unga en katastrofal björntjänst. Fattigdom är ett problem och ska bekämpas. Men den relativa fattigdomen – att min granne kan köpa en finare bil än vad jag kan – är inte ett problem. Därför bör vi heller inte lära våra barn och unga att det är det. I stället bör vi ta ansvaret att förmedla att deras värde inte sitter i det materiella, och ge dem verktyg att hantera människors olikheter och att bekämpa verklig fattigdom.

En nästintill samlad mediakår och politisk vänster beskriver en ökad relativ fattigdom som ökade klyftor. Låt oss för hederlighetens skull vara tydliga: det är skillnaderna i inkomst som har ökat, inte klyftorna. Statistiken understryker dessutom att de flesta i vårt land har fått det mycket bättre.

Vad är då relativ fattigdom? Jo, människors levnadsstandard i förhållande till andra. Är jag fattig? Nej, jag är mycket tacksam över att jag inte är det och jag arbetar hårt för det. Men jämfört med Ingvar Kamprad så är jag mycket fattig. Jag är relativt sett fattig, beroende på vem jag jämför med.

Att kalla någon fattig, för att denne är fattig i relation till någon som är rik, är ett hån mot alla de människor som lever i verklig fattigdom eller rent av står utan ett arbete att gå till. Måttet för relativ fattigdom är missvisande och innebär att alla de som ligger under medianen för vad en person i Sverige tjänar, det vill säga 22 477 kronor i månaden (2011 års siffror) är fattiga.*

Aldrig har vi haft det så bra materiellt sett som i dag, men aldrig har våra barn och unga mått så dåligt som i dag. Förskrivning av antidepressiva och sömnmedel ökar dramatiskt för barn i tidiga tonår. Svåra självmordsförsök och faktiska självmord blir allt fler bland 15-24 åringar. Den senaste versionen av läsplattor kommer inte att vända den utvecklingen. Det kan endast sunda värderingar, som ser människans själsliga behov, och mer tid för barnen göra.

Den svenska samhällsdebatten saknar helt stake när det kommer till värderingar. Debatten går i stället ut på att om inte alla har det precis likadant då kommer människor att fara illa. Men människor är olika. Vi tycker, handlar och agerar på olika sätt. Hur och varför ska vi ordna exakt samma liv för något som bygger på något så vackert som mångfald och olikhet? Vi behöver i stället orka ta debatten om värderingar som inte stöper alla i samma form, utan som vågar erkänna människor unika personligheter. Ska vi lära våra barn och unga att om Vilda inte har lika dyra märkesjeans som Mohammad, ja då är Vilda fattig? Det är ju absurt!

Att Vilda därmed skulle vara fattig och en del av ett utanförskap innebär en stigmatisering och pådyvlande av en offerroll som inget barn förtjänar. Det förmedlar också att Vildas värde sitter i kläder eller saker. Det är en förödande signal som inte får underskattas när det gäller barns och ungas uppväxtvillkor. Vi behöver i stället lära våra barn att hantera olikheter. Även de materiella. Vi ska dock aldrig acceptera faktisk fattigdom och det är där vi borde lägga mer kraft och energi.

De debattörer som helt saknar värderingsmod säger att vi måste se till att utradera skillnaderna. Hur då? I dag har en sjuksköterska nästan 1 800 kronor mer i plånboken i månaden jämfört med 2006. Jobbskatteavdraget har faktiskt gjort det möjligt för fler att köpa en smartphone, åka på semester, bygga en buffert eller spara till boende. Men det är vänstern emot. De 1 800 kronorna anser de att staten borde ha haft. De borde ha gått till solidaritet och rättvisa. Men om nu ett likställt och klyftefritt samhälle innebär att alla högstadieungdomar har rätt till en Iphone, ska det då ges bidrag till detta? Eller bör vi förbjuda de personer som i dag har råd och väljer att prioritera en dyr telefon från att kunna göra det valet?

I stället för att sätta gränser för hur gott ställt folk får lov att ha det så behöver vi arbeta för att fler kommer ur faktisk fattigdom. Alla andra lösningar och försök till att bekämpa skillnader har lett till totalitära samhällen som inte ger utrymme för skillnader och mångfald. Låt oss i stället lära våra barn och unga att de immateriella värdena är så otroligt mycket mer värda än de materiella, låt oss arbeta för att fler får stöd att en gång för alla lämna den reella fattigdomen.

Ebba Busch

FAKTA

DEBATTÖREN: Ebba Busch, 26, Uppsala. Kommunalråd (KD).

DEBATTEN: Att inte vara lika rik som Ingvar Kamprad gör en inte fattig – debatten om ökade inkomstskillnader är missvisande, menar Ebba Busch (KD). *OECD definierar relativ fattigdom som inkomster under 50 procent av medianinkomsten i landet.