ÅSIKT

Vi behöver en allians mellan arbetare och förortsinvånare

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag flyttade från Stockholm, tror det var 2006, för att komma undan den hopplösa arbetsmarknaden. Jag flyttade till Malmfälten där jag vuxit upp och började svetsa. Men det hann bli några år i Husby. Jag bodde på Bergengatan i miljonprogrammets trevåningshus med loftgångar, kom bra överens med grannarna och trängdes i tvättstugan med blyga somaliska mammor.

Husby är en smältdegel av olika folk. Ibland kokar den över. Men i den tryckande miljön sker många intensiva möten – man kan inte värja sig, man måste beblanda sig. Lite som att bo i hela världen samtidigt. Så kände jag det. 80 procent av invånarna sägs vara invandrare. På Husbyskolan där jag jobbade som vikarie i två år var det nästan 100 procent. Ändå kan jag bestämt säga att upploppen inte är ”kulturella”. De är en underklassens revolt.

Jag skulle kunna rabbla statistik om att var femte tonåring i gymnasieålder vare sig studerar eller arbetar, eller att ungdomsarbetslösheten överlag är närmare 40 procent. Men jag tror att det svenska klassamhället, som jag känner ett glödande hat mot, bättre beskrivs i bilder.

I det nya Sverige har ensamstående föräldrar flera underbetalda jobb för att försörja sina familjer. Jag vet, för jag satt sent på kvällarna och väntade på pappor från Kurdistan och mammor från Nordafrika, som kom på utvecklingssamtal med sina barn. Undra hur mycket tid de hade tillsammans hemma?

I det nya Sverige finns områden som bara är kulisser av ett samhälle. Husby ser ut som vilken förort som helst. Men år efter år så avvecklas samhället: banken stänger, vårdcentralen stänger, posten stänger. I orten med över 12 000 invånare kan du inte få ut ett paket. Är inte det sjukt?

I det nya Sverige är trångboddheten så stor och aktiviteterna så få att ungdomarna hänger på torget. Det gör polisen också emellanåt – fast de anländer i piketbussar och radar upp ungdomar längs väggarna för visitationer. Jag vet, för jag har ”medlat loss” trettonåriga elever ur greppet på upphetsade muskelsnutar.

Vad gör man som ung i orten? Det kanske är mina gamla elever som bränner bilar. Jag kan deras historia. Jag bryr mig inte om deras hudfärg eller modersmål. De slåss i desperation för att inga andra vägar står öppna.

Men jag skäms över arbetarrörelsens tystnad. Jag skäms över arbetare som förklarar de här sociala problemen – klassproblemen! – med rasistiska klichéer om ”kolliderande kulturer”. Jag skäms över att ingen ger sverigedemokraterna århundradets avhyvling för att de vill ha undantagstillstånd och militärpoliser till förorterna. Sverigedemokraternas lösning är mer våld och regeringen verkar gå på samma linje.

I det nya Sverige flödar klasshatet. I högertidningar och kommentarsfält skrivs det om bortskämda invandrare som borde vara tacksamma. Vi gruvarbetare har också hört den visan. Med jämna mellanrum heter det att vi är fuskare och lyxarbetare. Våra fackliga företrädare är utpressare och saknar samhällsansvar. Kom med något nytt.

Det måste finnas en motvikt till alla dessa fördömanden av förortsungdomarna. Vi kan öppna en annan väg som gemensamt utmanar den borgerliga politiken. Alliansen mellan arbetare och förortsinvånare är grunden för all förnyelse av det här, ursäkta mig, skitsamhället.

Därför vill jag avsluta med några förslag.

* Förbered oberoende valkampanjer med målet att köra ut borgarna från alla maktpositioner i svensk politik. Arbetare och förortsinvånare tillsammans – det vore hoppets kampanjer. Gör politik av frustrationen.

* Flytta ut LO-borgen och fackförbundens kontor till förorterna. Symboliken i det vore oerhört stark – arbetarrörelsens ledare sällar sig till den nya svenska underklassen, lever och andas med den!

* Reinfeldt ska personligen åka till Husby och sätta sig i förhandlingar med de största och mest aktiva organisationerna, till exempel Megafonen. Låt föreningslivet och grannskap sköta ordningen – ge dem medlen att inleda en social upprustning.

Jari Söyrinki, Kiruna

Gruvarbetare och fackligt förtroendevald