Så vill vi inom (s) driva en modern politik för jobben

  Ibland heter det i debatten att vi varit för dåliga på att prata om den arbetslöses plikter och skyldigheter. Den massarbetslöshet som drabbade oss under 1990-talet skapade ett oerhört tryck på arbetsmarknadspolitikens institutioner. Socialförsäkringarna, både sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, kom att användas alltmer som försörjningsstöd snarare än som det kortvariga omställningsskydd det en gång var tänkt.

Det är också klart att socialdemokratin under den förra mandatperioden inte lyckades övertyga om jobben, och att det någonstans var en märklig socialdemokratisk politik att försvara antalet människor på arbetslöshetsförsäkring utan att kunna tala om hur man skulle få dem i arbete.

Det är ett filosofiskt problem att alla rättigheter också kan uttryckas som skyldigheter, alla friheter också som ansvar. Socialdemokratin stred, som politisk rörelse, för en förståelse av arbetslöshet som en fråga om marknadsorganisation, ekonomiska omställningar och konjunktur, mot en borgerlig tolkning som i det gamla samhället såg arbetslöshet som en fråga om bristande moral.

Med den diskussion om rättigheter kontra skyldigheter vi haft sedan 1990-talet, och som bygger på en allt starkare betoning på den individuella skyldighetssidan, har socialdemokratin kommit att närma sig beskrivningen av arbetslöshet som tecken på individuella svagheter. Individens ansvar för sin egen situation har ökat på bekostnad av samhällets ansvar för att det skapas moderna och bra jobb.

I praktiken har arbetslöshetsförsäkringen tydligare kopplas till den arbetslöses prestationer: a-kassan har sänkts, avtrappningssteg och högre krav på att ta anvisade jobb har införts medan rehabilitering och företagshälsovård har skurits ned och utbildningsinnehållet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har minskat. Detta ger ett samhälle med ökade klyftor, mellan dem som "lyckas" och dem som "inte lyckas" skaffa sig ett jobb.

För en modern arbetsmarknad, där människor inte slås ut, krävs i stället att socialdemokratin vågar återta perspektivet att arbetslöshet är ett gemensamt problem och att det är samhällets uppgift att ge individen ordentliga förutsättningar att hitta ett meningsfullt jobb. Individens rättigheter och makt i arbetslivet måste återigen lyftas fram.

Vidare måste socialdemokratin ta den ökande pressen i arbetslivet på allvar. Inom vissa sektorer återfinns allt fler otrygga jobb, korttidsvikariat, projektanställningar med minskad beslutsmakt och ökande arbetsbördor, vilket inneburit ökade krav på arbetstagarna, främst i kvinnodominerade yrken. Det är i dessa sektorer som sjukfrånvaron, utbrändheten och förtidspensioneringen är som störst.

Andra sektorer, ofta mansdominerade, har utvecklat långtgående självbestämmande och beslutsmakt för arbetstagaren. Utbrändhet och sjukskrivning är ett ohållbart resursslöseri med mänsklig arbetskraft i en tid när denna blir allt mer dyrbar.

Socialdemokratin måste se att diskussionen om arbetets innehåll, arbetstider och orsakerna till sjukfrånvaro kommer att bli allt viktigare. Vid sidan av målet om jobb åt alla måste det övergripande målet vara att ingen ska behöva slita ut sig av att arbeta - det ställer en hel del krav på arbetsgivaren och arbetet.

Slutligen måste socialdemokratin ta tjänstesamhällets ojämlikhetsfällor på större allvar. Den borgerliga regeringens politik för skapande av en lågproduktiv privat servicesektor är både samhällsekonomiskt dyr och gammaldags och därmed ingen rimlig kompromiss för en socialdemokratisk framtidspolitik. Den privata tjänstesektorn gynnas i stället i längden av ett högt skatteuttag som tränger bort de allra sämsta jobben, och av att kollektivavtalen klarar av att uppfylla samma syfte.

Sverige står inför en enorm demografisk utmaning där allt färre ska försörja allt fler. För att upprätthålla kvaliteten i den svenska välfärden och möta den ökande efterfrågan på välfärdstjänster krävs i stället satsningar på de gemensamma välfärdssektorerna.

Att göra den offentliga sektorn till mönsterarbetsgivare i hela landet kostar skattepengar, men är absolut nödvändigt om vi också i framtiden vill ha världens bästa välfärd.

Socialdemokratin står inför ett antal avgörande dilemman. Å ena sidan har vi att hantera en borgerlighet som inte skyr några medel för att skapa en stor låglönesektor av klassiskt anglosaxiskt snitt. Å andra sidan har vi att möta ökade krav både på välfärdstjänsternas kvalitet och ekonomins produktivitetstillväxt om vi vill vara en modern välfärdsekonomi även framöver.

Makt och inflytande i arbetslivet blir allt viktigare frågor och de måste få ett socialdemokratiskt svar. Samhällets ansvar för att det skapas meningsfulla jobb och förbättrade förutsättningar för individerna att ta dessa, bör sättas i fokus. Den offentliga sektorns viktiga roll som arbetsgivare liksom den privata tjänstesektorns betydelse och risker måste diskuteras.

Efter två decennier av ökande ojämlikhet har vi inte råd att falla till föga för den borgerliga verklighetsbeskrivningen av arbetsmarknadens dilemman. En moderniserad socialdemokratisk arbetsmarknadspolitisk debatt behövs, nu mer än någonsin.