ÅSIKT

Henrik Torehammar: Partiledartalen har blivit en medelmåttighetsfest

Elitminglet i Almedalen suger ut vår självaste livslust

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Sommarens värsta plåga är här. Den suger ut vår självaste livslust, den tjatar hål i huvudet på oss. Nej, jag pratar varken om mygg eller söderspelade pophits - jag talar om partiledartalen i Almedalen.

Den vecka av institutionaliserat elitmingel som kröns av våra folkvaldas framträdanden har blivit en ytterst förutsägbar historia. Ett hej till partikamraterna, till det underbara Gotland och till de stackars satar som står framför scenen. Sedan en ideologiskt rättrogen verklighetsbeskrivning, ett riktigt krystat politiskt förslag, som endast överträffas av ett än mer pinsamt försök till skämt om en meningsmotståndare. Och som ett sista desperat försök att visa någon sorts äkthet radas alla dessa vanliga människor upp, med vanliga jobb, som partiledaren träffat under sina resor. Mellan Postkodlotteriet och partiledartal finns det knappast någon vit fläck kvar i Sveriges geografi.

För er som får stresseksem av att läsa om denna annalkande medelmåttighetsfestival vill jag som samhällsjournalist säga: det behöver inte vara så här.

Till er partiledare vill jag säga: ni behöver inte förlita er på vilt viftande ungdomsförbundare eller twitterpravda i form av anställd kanslipersonal, som sprider vidare ert budskap i sociala medier. Ni skulle kunna hålla ett tal som vi VILL dela med andra. Här är tre konkreta tips:

Säg mer, prata mindre.

Kära partiledare, ni behöver inte använda tre kvart av vår tid åt att ena stridande falanger, med något till alla särintressen. Sådant finns det fika till. Fokusera på EN sak du vill säga, och gör det bra. Då kan vi kapa din insats till något på runt tio minuter som den normale mediekonsumeneten kan ta till sig. Ett framgångsrikt exempel på kortformat är den tvärvetenskapliga konferensen TED Talks med tillhörande föreläsningar.

Använd Powerpoint.

Tänk på hur professor Hans Rosling använder visuella hjälpmedel för att få fram sin poäng. En graf, prickar som flyttas i tid och rum, lite klossar. Han klarar av att vara inspirerande och inte en mästrande magister. Att föra fram konkreta bevis för din tes signalerar också att du respekterar den svenska lösningsorienterade politiska kulturen, där väljarna vill bli övertygade av logiska argument, inte höra en ledare mässa till de redan frälsta.

Var inte tråkig.

Tråkig är inte detsamma som seriös, vilket jag försökt att beskriva ovan. Och du behöver inte ha fötts till uppmärksamhetstörstande teaterapa - det kan du lära dig att bli.

Se bara på ståuppkomiker, vår cyniska tids moraliska samveten, som vet att fånga en publik, att improvisera i stunden, att förmedla närvaro. Men det har de fått lära sig genom erfarenhet, ofta av den brutala variant svenska folkvalda sällan behöver utstå. Faktum är att det numera finns ett överflöd av konsulter och tekniker om hur man på ett effektivt sätt presenterar ett budskap på ett övertygande sätt. Det konstiga är hur lite av den kunskapen som nått svenska politiker.

En naturlig invändning mot detta är att det leder till banalisering och snuttifiering av det politiska samtalet. Mot det säger jag: det är inte direkt som att ni i dag levererar några retoriska mästerverk i Visbys gamla hamn. Faktum är att vi ju inte ens kommer ihåg talen när nästa partiledare stegar upp på scenen.

Politiker: ni behöver inte delta i en stelnad ceremoni som inte överraskar någon. Ni kan ge oss något som får oss att bubbla av glädje, som vi vill dela med oss av till våra vänner som vi vill diskutera och kämpa för. Det förtjänar vi alla.

Henrik Torehammar

FAKTA

DEBATTÖREN: Henrik Torehammar, 32, Stockholm. Programledare, Sveriges Radio. P3:s egen politiknörd som gör sitt fjärde år på Almedalen.

DEBATTEN: Partiledartalen i Almedalen har blivit en förutsägbar historia, tycker dagens debattör. Han påminner om att det inte måste vara så här och att svenska politiker borde fokusera på att säga mer, prata mindre och, framför allt, inte vara så tråkiga.