ÅSIKT

Skinnskallar och vit makt har ersatts av nätsajter

Före detta nationalist: BSS-klottret har flyttat till Avpixlat och Realisten

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Kim Fredriksson.
Kim Fredriksson.

Det var 90-talets början då vikingarockgruppen Ultima Thule låg på listorna. Jag var 12 år och den ekonomiska krisen var ett faktum och den sociala otryggheten påtaglig. Folket var trötta på etablissemanget och ett främlingsfientligt parti hade blivit invalt i riksdagen. Jag själv och många i min ålder saknade framtidstro. Frustrationen var påtaglig bland oss som växte upp då. Tusentals unga tog sig till de reaktionära svaren på samhällsproblem. De svar som hävdade att arbetslösheten berodde på att invandrarna tog våra jobb och att välfärden var ett skämt eftersom alla bidrag gick till invandrare. Jag var en av dessa.

Med tiden utvecklades man. Jag blev mer påläst och mer politiskt driven. Jag var övertygad om att den nationella rörelsen hade rätt.

Därför var det min plikt att ge allt jag kunde för den rörelse som skulle rädda Sverige. Folkmordet på vita var det enda som spelade roll. Exakt hur man kämpade spelade inte roll, huvudsaken var att man arbetade mot det vita folkmordet på ett eller annat sätt. För mig innebar det bland annat militant kamp i organisationen Blood and Honour (en nynazistisk revolutionär rörelse, reds anm). Under 00-talet organiserade jag mig i Nationaldemokraterna och jobbade med strategi för Nordisk ungdom.

Den nationella rörelsen på 90-talet var politiskt omogen. Men efter 00-skiftet började det sakta men säkert förändras. Jag kom att bli en del av denna förvandling, en förvandling man kan se frukterna av i dag. Vi tonade ner våldsromantiken, lät håret på våra tidigare rakade skallar växa och vi började studera retorik och strategi. Vi ville inte längre vara en politiserad subkultur, vi ville ha makt. Målet var att störta samhället.

Jag kan nu säga att förvandlingen i stort sett endast varit kosmetisk. Jag minns hur man ursäktade Breiviks bomb inne i Oslo men fördömde massakern på Utöya. Hur man påstod sig vara mot sociala orättvisor men samtidigt uppvisade ett tydligt klassförakt.

Föraktet och vulgärrasismen, som man påstår att man inte bär på, började så smått stå mig upp i halsen. Jag började skärskåda och leta hål i det jag själv predikade. Hål var inga problem att finna. Men de var svåra att erkänna för sig själv. Först i samband med en depression valde jag att bryta allt. Jag orkade inte mer.

Det har gått 20 år. Den sociala otryggheten är återigen påtaglig. Skinnskallar har ersatts av näthatare och vit makt-musiken är ersatt av Avpixlat och Realisten. BSS-klottret är nu förtiden en oneliner i ett kommentarsfält. Framtidstron är i botten bland dagens unga. Vi har återigen ett främlingsfientligt parti i riksdagen och en fascistisk rörelse på frammarsch. Precis som då sätts flyktingförläggningar i brand. Likheten mellan då och nu är slående.

De som skiljer är att den nationella rörelsen då var politiskt omogen och dåligt organiserad. Det är den inte längre. För under tiden många proffsdebattörer fortsatte att blicka åt 90-talet så valde den nationella rörelsen att satsa på folkbildning och infrastruktur. Medan samma debattörer letade rasism i glassboxen på Ica så skapade nazister tecknade filmer för barn.

Jag kan omöjligt svara på om dagens nationella rörelse kommer kunna förvalta de sympatier man har vunnit på senare år. Vad jag däremot är säker på är att problemet trivialiseras och att samma människor som skrattade åt hur små Sverigedemokraterna var före valet 2010 är ungefär samma människor som skrattar åt Svenskarnas parti i dag.

I skrivande stund så representeras före detta Nationalsocialistisk front, numera Svenskarnas parti, i sammanlagt fem kommuner. En siffra som riskerar att utökas med råge nästa val då den nationella rörelsen gör sin största satsning i efterkrigstid. SvP hävdar att man kan ställa upp i 40-50 kommuner nästa år. En trovärdig siffra som väcker såväl oro som frågor - och förhoppningsvis inga mer skratt.

Kim Fredriksson

FAKTA

DEBATTÖREN: Kim Fredriksson, 32 år, Malmö. Kock, före detta central organisatör, strateg och skribent inom vit makt-miljön.

DEBATTEN: Det finns flera likheter mellan 90-talet och 10-talet med ett invandringsfientligt parti i riksdagen och en växande nationalistisk rörelse utanför riksdagen. Dagens debattör, som är avhoppare från Vit makt-miljön, skriver att nationalisterna nu är politiskt mogna på ett sätt de inte var tidigare.