Irakierna har rätt att göra motstånd

Vår uppgift är inte att moraliskt värdera motståndet i Irak. Vår uppgift är snarare att ingripa i kriget mot terrorismen genom att underkänna dess utgångspunkter. Vi kan inte gå med på en beskrivning av konflikten där det handlar om att välja mellan Bush och al-Qaida. En stor majoritet av världens befolkning står inte på någondera sidan. Tvärtom måste båda dessa fundamentalistiska poler i konflikten utmanas. Bushs krig måste stoppas eftersom det skapar mer och inte mindre osäkerhet i världen. Även fundamentalistiska muslimska krafter måste stoppas, av samma skäl. Det ena hänger ihop med det andra: en global rättviserörelse som konsekvent motsätter sig Bush-ockupationen minskar också attraktionskraften hos reaktionära islamiska rörelser som vänder sig till människor som av naturliga skäl vill bekämpa ockupationsmakten.

Ett och ett halvt år efter att kriget mot terrorismen utropats kastade sig president Bush över ett redan sargat land, styrt av en djupt impopulär diktator, under förevändning att komma åt de massförstörelsevapen som påstods finnas och vara ett hot mot världsfreden. Krigshetsarna i Sverige och i resten av världen menade att irakierna skulle välkomna befriarna, i form av amerikanska soldater, med blommor i hand. När sedan Bush förklarade kriget avslutat, i början av maj, tycktes triumfen vara ett faktum. Saddams Husseins fall skildrades som en befrielse – och beviset på att den starka antikrigsrörelsen hade haft fel hela tiden. Att kriget inte hade vare sig FN eller folkopinionen med sig spelade inte någon roll, huvudsaken var att Saddam Hussein var borta.

Kriget är över, sa segrarna, men misstog sig på den irakiska befolkningen. Motståndet mot ockupationen är inget att förvånas över. Folk gillar inte att vara ockuperade och styrda av utländsk makt. Även om Sverige saknar egen erfarenhet av detta under modern tid räcker det att minnas motståndsrörelsernas kamp i våra grannländer Norge och Danmark. Den aktiva motståndsrörelsen var aldrig särskilt stor i något av länderna, men motviljan mot den tyska ockupationen var utbredd. I dag är motståndet mot ockupationen i Irak starkt. Det uppges ske över 30 attacker per dag mot amerikanska styrkor. Det mesta tyder på att motståndet kommer att fortsätta växa. Den nuvarande ockupationen är långtifrån den första. Redan i början på 1920-talet bombades irakiska byar av det brittiska flygvapnet som hämnd för attacker mot brittiska marktrupper i området. Detta krossade inte motståndet då, och den brittiska ockupationsmakten blev till slut tvungen att lämna Irak, även om det tog flera årtionden.

Det måste vara klart och tydligt att ett ockuperat folk har rätt att göra motstånd. Vi vet inte särskilt mycket om vilka politiska krafter som genomför attackerna – om det är Saddam-anhängare, al-Qaida eller om det rör sig om mer folkliga attacker. Vem det än är som genomför attackerna så har de all rätt i världen att utföra dem, så länge de riktar sig mot det som är ockupationsmakten. (Naturligtvis är det ur alla tänkbara synpunkter fel att attackera Röda Korset eller Röda Halvmånen.) Enligt folkrätten har befolkningen i ett angripet land rätt att tillgripa självförsvar mot en ockupationsmakt. Dessutom finns en generell rätt att göra uppror mot förtryck, i detta fall mot den ockupationsmakt med koloniala förtecken som i dag finns i Irak. Naturligtvis kan man tycka att det vore bra om det också gick att sympatisera med motståndet. Men det förändrar inte att det är rätt och viktigt att bekämpa en ockupationsmakt.

Vår uppgift är att artikulera ett motstånd mot ockupationen som visar på de alternativ som finns mellan fundamentalisten Bush och fundamentalistiska al-Qaida. Alternativet finns hos dem som befinner sig mitt i den krock som uppstår mellan fundamentalister, de som kläms, ockuperas, torteras, blir tysta och förtryckta mellan fundamentalismen i väst och den i öst. De måste styra sig själva. Ett första steg är att upphöra med ockupationen och lämna naturresurserna åt den inhemska befolkningen, innan ”till salu”-skylten ersätts med ”såld”.

Kampen mot terrorismen som den ser ut i dag leder till att nya terrorister föds, till nya terrorattacker och fler vansinniga krig. Det har de senaste terrorattackerna i Istanbul med förödande tydlighet visat. Världens ledare fördömer, samtidigt som allt färre litar på deras förmåga att ta itu med terrorismen. Att fördöma terror och sedan inte ha annat än mera våld att erbjuda skapar en berättigad misstro. De 15 miljoner som demonstrerade mot anfallskriget mot Irak och de 150 000 tusen som gick på gatan i London för några dagar sedan vill något annat. De vägrar inordna sig i en ordning som vill tvinga världen att välja mellan en galen Musse Pigg och en galen sekt. Vägarna till en bättre värld hittar vi där emellan.