ÅSIKT

Ta inte ifrån oss våldutsatta vårt skydd

Debattören: Skatteverkets bedömningar riskerar kvinnors och barns trygghet

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I dagarna släpps den man som utsatte mig för våldtäkt från fängelset efter cirka nio månader. Han fick 14 år för våldtäkt och koppleri. Efter anmälan och rättegång tror man att det är över, men då börjar nästa kamp. Det är inte jag som gjort fel men ändå är det jag som ständigt blir ifrågasatt och måste kämpa, mot myndigheterna för att få förbli trygg. Det är samma strid som de jag möter i arbetet dagligen utkämpar.

Efter domen fick jag skyddad identitet. I början av februari publicerade Aftonbladet Kerstin Weigls artiklar om att kvinnor riskerar att förlora sina kontaktförbud och skyddade identiteter, i samband med att grunden för skyddet regelbundet omprövas var tredje år. Om det inte går att bevisa, genom att det finns något konkret, som polisanmälningar mot förövaren, så görs bedömningen att skyddet inte behövs. Enligt Klas Nilsson på Skatteverket lever många kvinnor rädda för ett hot "som inte längre finns".

Detta gör både orolig och upprörd. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk väljer frivilligt att ha skyddade personuppgifter eller kvarskrivning. Det innebär en sämre livskvalitet - precis som Klas Nilsson på Skatteverket säger. Vi kan inte handla på internet, ta lån som andra eller räkna med att få fakturor i tid. Det innebär ofta merkostnader och ibland inkasso då företag möter oss med liten förståelse. När vi måste avslöja vår situation för utomstående, möts vi med fördomar om hur en utsatt kvinna förväntas vara. Inte sällan lägger personer man möter huvudet på sned och börjar tala till en som om man vore ett barn. Dessutom drabbas mina nära av min situation.

Barn som inte får synas, som tidigt måste ta ansvar själva och vara medvetna om saker som barn aldrig någonsin skulle behöva konfronteras med.

Skatteverket lutar sig mot det underlag de får av polis, domar, socialtjänst och ibland kvinnojourer för att bedöma behovet av skydd. Men hur ska de kunna göra en korrekt bedömning när vi så ofta faller mellan stolarna? När de olika instanserna inte samarbetar? Ofta har vi anmält händelser, men utredningarna läggs konsekvent ner i brist på bevis. Den historia vi bär på stämmer inte alltid överens med det som står i utlåtanden.

Med bristande samordning och insatser kan man omöjligt bedöma riskerna med att ta bort kvarskrivningen. Och om nu kvinnorna inbillar sig och upplever stark rädsla och ångest trots att hotet inte är "konkret", varför kan de inte få ha kvar skyddet?

Det är för mig obegripligt hur Klas Nilsson kan hävda att en fortsatt kvarskrivning är att göra kvinnan en otjänst, att de här kvinnorna är rädda i "onödan". Vad är problemet med att ha kvar skyddet?

Ofta är stressen över att vänta in det datum då det skall fattas ett nytt beslut starkt ångestframkallande. Kommer jag fortfarande kunna skydda mina barn? Kommer jag kunna fortsätta jobba? Kommer vi kunna bo kvar?

Det är vi, de utsatta, som tvingas leva som flyktingar i vårt eget land. Alltid på nåder, i väntan på Klas Nilssons eller någon av hans kollegors nästa dom. Det är för att socialtjänsten sällan begär ut journaler från psykiatrin, även om det finns utrymme i socialtjänstlagen för att göra just detta.

Skyddet skulle stärkas och bli rättssäkert lovade regeringen. Nu är det 2014 och jag känner att samhället sviker. Är det inte upp till oss att välja som Hans Hoff skriver? Vad är våra liv värda och vem har rätt att bestämma det? Varför är det jag, mina barn, min familj och personer i min situation som döms till livstid istället för den som tog ifrån oss vår frihet? Och varför ska det behöva hända något innan skydd ges!

Jag kräver att samhället tar sitt ansvar, att jag får möjligheten att leva och se mina barn växa upp. Är det för mycket begärt?

Paulina Bengtsson

FAKTA

DEBATTÖREN: Paulina Bengtsson, verksamhetsansvarig Novahuset, som arbetar med våldsutsatta kvinnor

DEBATTEN: Förra veckan berättade Aftonbladet om tre kvinnor med skyddad identitet, som trots att de fortfarande är rädda och känner sig hotade, kan förlora rätten till skyddade personuppgifter. Enligt Skatteverkets handläggare är det många kvinnor som går och är "rädda i onödan".