Tito Beltran, offret och medierna

Det gjorde till exempel reklam- och mediebranschtidningen Resumés chefredaktör Viggo Cavling (full transparens: jag jobbar på en tidning som konkurrerar om Resumés läsare) i en nyligen publicerad ledare. Resten av texten handlade dock om hans vanliga bevakningsområtde: reklam- och mediebranschen.

Jag känner inte Viggo Cavling men jag tror inte att han någon gång utsatts för ett sexuellt övergrepp. Jag känner mig ännu säkrare på nästa antagande: en majoritet av dem som frågar om varför kvinnan väntade så länge har själva inte blivit våldtagna och gått igenom allt vad det innebär.

Jag tror att det finns många anledningar till att kvinnan väntat med att anmäla, om hon nu blivit våldtagen. Med tanke på hur offren behandlats i det här och i det uppmärksammade fallet med Stureplansprofilerna, är jag förvånad över att en endaste kvinna anmäler överhuvudtaget. Tjejen som utsattes för en synnerligen grov våldtäkt av de två ynglingarna visade under hela processen upp ett mod som nästan saknar motstycke. Men alla är inte lika starka.

Visst, våldtäktsman är det värsta man kan vara i dagens samhälle. En våldtäktsman får mest spö av alla på kåken. Det har man ju hört. Men gränsen är hårfin. För innan någon är dömd ska offret ifrågasättas – av media, rättsväsende och kidsen på Flashback. En gubbadvokat ska rasa i Kvällsöppet, uppbackad av en annan gubbadvokat och två gubbprogramledare.

Jag vet inte om Tito Beltran våldtagit någon. Men vad jag vet är att det brott han dömts för rör upp otroligt starka känslor. Det vet medierna också, och de agerar därefter (annars borde deras chefredaktörer avsättas). Men det är inte bara i media som våldtäktsmål analyseras. Samtidigt som advokaterna läser upp listor med namn och ber tjejen som anmält våldtäkten att säga vilka av dem hon knullat med, rasar diskussioner på Flashback och bloggar.

Den unga tjej som våldtogs av Stureplansprofilerna kunde inte sticka näsan utanför dörren innan Flashback-kommentatorerna loggade in och började skvallra. ”Hon var ute och roade sig igår – hur pallar hon det om hon nu blev våldtagen?”

En av skvallertackorna hade till och med fått höra att flickan haft mage att resa till en annan svensk stad, så där bara helt utan vidare. Trots att hon hade blivit våldtagen några månader tidigare. ”Mediehora är vad hon är”, löd deras dom.

Jag undrar vilken kvinna som frivilligt skulle gå igenom en liknande process utan att ha väldigt starka skäl. Vem vill utsätta sig för förnedrande behandling av, i tur och ordning, polis och rättsväsende? Vem vill ha sitt namn uthängt på internet och får sitt privatliv dissekerat?

När vi ändå är inne på fallet med Stureplansprofilerna: många var de som jämrade sig över att media påverkat domen. Om inte media hade skrivit så mycket om det skulle de aldrig ha fällts, hette det. Sant är att tingsrätten, med den nämndeman i spetsen som nyss av sitt eget parti uppmanats att avgå i kölvattnet av det uppmärksammade Café Opera-målet, gjorde en annan bedömning än hovrätten.

En högst tvivelaktig bedömning, tyckte vissa, till exempel Michael Nestius och Monica Gunne, och fortsatte skriva om det. Hovrätten gav dem rätt.

Är det inte därför vi har medier?