Rädda torsken i Östersjön!

Torsken i Östersjön är hotad. Detta är inget nytt. Många tror att det beror på miljögifter och övergödning. Så är det inte. Att torsken är hotad beror på beslut som våra svenska politiker varit med och fattat. Mot bättre vetande har EU:s jordbruksministrar år efter år beslutat om fångstkvoter på ohållbara nivåer. Och den destruktiva politiken fortsätter. I just det här fallet är det inte ytterligare forskning eller fler studier som är det trängande behovet. De som följer frågan vet vad som är problemet och vad som borde göras åt det. Men de som har makt och inflytande har avstått från att agera.

Stiftelsen Baltic Sea 2020 har som mål att bidra till att förbättra Östersjöns miljö. Dess kapital ska gå till konkreta åtgärder och resurserna ska vara använda senast 2020. Vår första större satsning blir att försöka rädda torskfisket i Östersjön.

De ohållbara kvoterna har urholkat fiskenäringens möjligheter att bedriva ett långsiktigt och uthålligt fiske. Enkla analyser visar att om man under början av 1980-talet hade fiskat endast 30 procent av den angivna kvoten hade värdet på beståndet idag varit 1-2 miljarder kronor per år. Istället är förädlingsvärdet nu knappt en halv miljard kronor medan samhällets kostnader för att upprätthålla fisket ligger på en dryg miljard kronor.

Den europeiska fiskepolitiken är på alla väsentliga punkter ett misslyckande. Trots miljarder i subventioner lyckas den varken åstadkomma långsiktigt hållbara fiskbestånd eller lönsamhet för de som lever på fisket. Vi är alla förlorare på att fiskenäringens kortsiktiga intressen har fått dominera fiskepolitikens utformning. Näringen håller på att fiska slut på sitt eget levebröd samtidigt som framtida generationer riskerar att aldrig få smaka eller fiska en östersjötorsk.

Men det handlar inte bara om fisket. Än viktigare är effekterna på Östersjöns ekosystem. Mycket tyder på att de utfiskade torskbestånden, tillsammans med övergödning, bidrar till algblomningen. Mindre torsk betyder mer skarpsill. Mer skarpsill leder till mindre djurplankton, vilket i sin tur leder till mer växtplankton, det vill säga algblomning. Utfiskningen av torsk är därför mer än något annat en miljöfråga och en akut angelägenhet för alla som värnar om Östersjöns framtid.

Stiftelsens första samlade initiativ kommer att inrikta sig på opinionsbildning och att påverka politiker i de östersjöländer som framförallt bedriver torskfiske. I Sverige ser vi att opinionen redan har börjat svänga. Fler och fler har insett hur kritiskt läget är för östersjötorsken och vad som ligger bakom. Isabella Lövins bok ”Tyst hav” har varit en viktig orsak till förändringen.

Både det ansvariga statsrådet, jordbruksminister Eskil Erlandsson, och den ansvariga myndigheten, Fiskeriverket har börjat visa lyhördhet för den här opinionen. Därför har man utlovat mer pengar till skrotning av fiskefartyg, hårdare kontroll och inskränkningar när det gäller redskap. Dessa åtgärder kan möjligen ha en effekt på marginalen, men bidrar inte till att lösa huvudproblemet: Ohållbart stora fångstkvoter.

EU:s ministerråd fattar varje år beslut om kvoterna, som konsekvent varit betydligt högre än de vetenskapliga rekommendationerna. En oberoende genomgång av fiskeripolitiken, gjord på EU-kommissionens uppdrag, har konstaterat att det för en utomstående är svårt att förstå skälen bakom rådets beslut. Påtryckningar från fiskenäringen och regioner där fiske är en viktig sysselsättning är den enda rimliga förklaringen. Situationen är mycket lik den som i New Foundland ledde till en total kollaps av torskfisket och 40 000 arbetslösa. I många år hade forskare varnat för kollaps men politikerna lät fisket fortsätta för att säkra sysselsättningen. Torsken har ännu inte återvänt till Kanadas kust – och det har gått 20 år sedan den försvann.

Vi inser att jordbruksminister Eskil Erlandsson har svårt att få gehör för kraftigt sänkta kvoter bland sina ministerkollegor. Samtidigt är det orimligt att argumentera för något annat än ett torskfiskestopp. På den punkten är råden från forskarna och vetenskapen tydliga.

I Sverige är vår ambition att det för en svensk jordbruksminister ska vara förknippat med en kännbar politisk kostnad att i ministerrådet ha röstat ja till kvoter som hotar torskbestånden. Vår stora utmaning blir att påverka opinionen även i Danmark, Tyskland och Polen – de länder som förutom Sverige har ett betydande torskfiske i Östersjön.

Målet för de som värnar om östersjötorsken är tydligt. Ministerrådet ska, när de fastställer torskkvoterna, följa de vetenskapliga rekommendationerna från ICES havsforskningsråd. Idag fungerar rekommendationerna som en nedre gräns för EU-kommissionens förslag. När EU:s fiskeministrar sedan sätter sig ner och förhandlar hamnar kvoterna alltid långt över vad ICES och även kommissionen föreslagit. Denna typ av beslut skadar förtroendet för EU:s beslutsprocesser.

EU:s fiskepolitik måste göras om i grunden. Därför kommer vi att försöka påverka Europaparlamentariker och Europeiska kommissionens tjänstemän. En ny fiskepolitik kommer dock inte att vara på plats förrän 2013. Östersjötorsken kan tyvärr ha kollapsat före dess. Forskare varnar för att årets provfiskningar i Östersjön inte visar tecken på någon förbättring. Därför måste vi så snabbt som möjligt försöka påverka de årliga kvotförhandlingarna. Vi kommer att ge så stor uppmärksamhet som möjligt till de rekommendationer som ICES ger inför varje förhandling. Beslutar ministerrådet om högre kvoter måste detta uppmärksammas och fördömas.

Vi lovar inte att vi kan rädda östersjöfisket, men vi kan garantera att vi kommer att arbeta långsiktigt och uthålligt för att förbättra miljön i Östersjön.