ÅSIKT

Vi måste kunna se oss själva i spegeln

Debattören: Är man en del av problemet så är man också en del av lösningen

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Från vänster Martin Lundgren till höger Järnkaminernas ordförande Dan Blomberg. Fotograf: Helena Avermark
Från vänster Martin Lundgren till höger Järnkaminernas ordförande Dan Blomberg. Fotograf: Helena Avermark

Du ska veta att jag antagligen är rätt lik dig, den du var eller den du kommer bli. En ganska vanlig 29-årig småbarnspappa med en stabil och kärleksfull uppväxt, ett bra jobb och en underbar familj, bosatt i ett trivsamt radhusområde i Stockholmsförort omgiven av massor av goda vänner. En bror, en vän, en son och en far. 

Det är de allra flesta av oss - vanliga supportrar såväl som de som kallas huliganer. Vi är din granne, din vän, din kollega eller din lagkamrat. Vi är ni och vice versa. Det som antagligen skiljer dig från mig är att jag är en inbiten supporter.

Det här inte heller en friskrivning för polis, politiker, media, tyckare i största allmänhet eller klubbar och föreningar. För det mesta ni gör och tycker är direkt dåligt och stundtals skrämmande oinsatt. Ni är mer intresserade av att plocka billiga poäng hos en upprörd pöbel vilket i slutändan resulterar i en självgödande hycklericirkus där inget tycks betyda något annat än att rädda sin egen rygg, få fler klick, skylla på någon annan eller bara skrika högst för att man "har rätt att göra det”. 

Med några få undantag finns det inget av det som sagts de senaste dagarna som kommer få någon annan effekt än ytterligare polarisering och förflyttning av problemen till en arena där de är ännu svårare att se och därmed påverka. Ni vill fördöma och exkludera. Jag vill inkludera och förbättra. Ni vill ha hårdare tag. Jag vill ha dialog. Ni vill ha snabba synbara lösningar. Jag vill ha en långsiktig förändring.  

Det här däremot är det jag känner efter 15 år som mycket aktiv supporter och i viss mån både formell och informell supporterledare. Det är min insikt och mitt perspektiv på den verklighet alla vi som älskar vår fotboll och vår svenska supporterkultur lever i och nu gemensamt måste ta ansvar för. Och det är till dig jag vänder mig... för jag har mer gemensamt med dig som inbiten Gnagare, Bajare, Himmelsblå, Helsingborgare eller Göteborgare än vad jag har med de som idag skriker högst. Jag kan bara hoppas och önska att du kan känna en liten del av det jag känner idag när en djurgårdsvän har lämnat jordelivet. Jag kan förstå om du inte gör det, men för din och min skulle önskar jag det av hela mitt hjärta.

I söndags kände jag bara hat. Bottenlöst, nattsvart hat. Jag ville ha hämnd. Vrede och ilska var det som fyllde mig. Sedan jag vaknade i måndags morse känner jag bara ångest, skam och en obeskrivlig tomhet. Tankarna som snurrar runt i huvudet är svåra att avsluta, svåra att fånga och svåra att få ett perspektiv på. Men en sak är glasklart för mig. Jag själv är en del av problemet, jag själv bär ett ansvar för att fyra barn blev utan sin pappa i söndags. Den vetskapen äter långsamt själen.

Alla vi supportrar tillsammans bär det kollektiva ansvaret för den retorik och den tonalitet som piskat upp den stämning som är grogrunden för våldsamheter. 

Det kunde varit vem som helst av oss på vilken match som helst som inte kommer hem till sin familj igen. Någon av oss kunde lika gärna varit gärningsman, någon av dem kunde lika gärna varit offer. Därför måste det här få ett slut. Det kan inte och vi får inte fortsätta på det här sättet. Aldrig någonsin igen får ett människoliv ryckas ifrån oss över fotboll.

Vi kan inte längre gömma oss och säga att det bara är ett samhällsproblem och att våld existerar överallt. För vi har ett kulturellt problem i grunden som drar till sig det här. 

Vår "röda/vita rosen"-stämning, våra dominansbeteenden och härskartekniker mellan supportrar och supportergrupper och vårt uppriktiga hat (vilket inte är att förväxla med stark rivalitet) har skapat en kultur som om inte är våldsförhärligande i sig så åtminstone är våldsgenererande och i viss form accepterande. 

Framförallt i supporterkärnorna. Där har vi har accepterat ett visst mått av ordningsstörningar och dominerande inslag mellan varandra som en del i vår supporterkultur, inte som en avart eller ett symtom på en sjukdomsbild. Kan du som engagerad supporter se dig själv i spegeln och säga att du aldrig blundat för det eller i viss mån känt tillfredställelse av att vi styrt och ställt över andra lags supportrar? Jag kan åtminstone inte det och det är vi väldigt få som kan. 

Är man en del av problemet så är man också en del av lösningen. Så det vi måste göra är att i det meningslösa, i sorgen, i ilska och hat försöka bygga något som gör att ett förlorat liv blir startskottet för förändring. Vi som är förebilder i supporterkulturen har inte tagit ett tillräckligt stort ansvar. Det smärtar att säga, men det är sanningen. Jag skäms när jag tänker på allt det dåliga som jag lärt ut till nästa generation. Det är lätt att säga att vi är efterkloka, att vi borde ha vetat. Men vi sitter med det ultimata facit framför oss. Det vi kan göra nu är att göra rätt.

Det handlar inte om att vi ska ta ett steg tillbaka, det handlar om att vi ska ta ett steg framåt och ta ansvar på riktigt. 

Så mitt bidrag är lika enkelt som det är viktigt - att genom att vara en förebild aldrig bidra till de delar av vår supporterkultur som på något sätt bidrar till våldet och istället förstärka de delar som en saknad broder älskade. 

Det är mitt löfte till en familj som idag står utan sin far. Jag ber er alla att göra mig sällskap i det. För förändringen börjar med dig och mig.

Martin Lundgren

FAKTA

DEBATTÖREN: Martin Lundgren, 29 år, tidigare styrelseledamot i Järnkaminerna och tidigare för tifogrupperna, tidigare klackledare och tidigare anställd på Djurgårdsandan och Djurgården Fotboll. Idag informell supporterledare och supporterprofil.