ÅSIKT

Vi behöver fler - inte färre - män på våra förskolor

Debattören: Förskolor där det arbetar män kan vara skickligare på att känna igen oroväckande tecken

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Mats Olsson är förskollärare och lärarutbildare.
Mats Olsson är förskollärare och lärarutbildare.

Nu händer det igen. En 21-årig praktikant anklagas för övergrepp mot barn på en förskola. Vi famlar efter förklaringar och åtgärder som ska skydda oss mot framtida upprepningar. Ur föräldrars och offrens perspektiv spelar det ingen roll om gärningsmannen är utbildad eller ej – ändå är det min position: Utbildning gör skillnad.

Jag är förskollärare och tog min examen 1978. Sedan 2002 utbildar jag förskollärare vid Malmö högskola och är aktiv inom nätverk som försöker uppmuntra män att söka sig till förskolläraryrket. För oss riskerar händelsen i Kalmar län att rasera år av arbete. Den 15/4 går ansökningstiden ut och jag misstänker att en del tveksamma män väljer den lätta vägen – ett könsstereotypt yrke.

Ur ett historiskt perspektiv är det en ny företeelse att män får bli förskollärare. När jag påbörjade min utbildning var vi runt fyra procent. Många trodde att andelen skulle öka till hälften år 2000, men strukturerna var mer än sega. Idag är ungefär tre procent av pedagogerna män.

Om vi använder ett rättighetsperspektiv handlar det om att männen har rätt att välja yrke utifrån intresse och fallenhet. En ung man ska alltså inte försvara sitt yrkesval gentemot en oförstående omvärlds anklagande blickar. I dag är det mer komplicerat och pedofilskandalerna stänker på alla män. Det är svårt att bevisa sin oskuld i förhållande till oformulerade anklagelser. Många  män upplever kollektiv skuld inför patriarkatets förbrytelser.

Ur det politiska perspektivet är genusfrågan laddad. Jag hör till en generation som försökte omdefiniera maskuliniteten och ville gärna visa att män kan ge omsorg. Som likhetsfeminist undvek jag traditionellt manliga aktiviteter och skröt gärna över mina könsöverskridande handlingar. På sikt hamnade jag i självförnekelse och valde en annan mer bejakande väg där maskulinitet inte är något negativt.

Många lyfter barns behov av förebilder och det finns uppenbara risker att detta leder till en stereotypisering av de män som kommer in i världen. För att undvika den infekterade diskussionen om arv och miljö försöker jag lyfta erfarenheternas betydelse. Vi lever i en könsuppdelad värld och det är rimligt att barn i förskola får möta en mångfald bland pedagogerna. Det kan gälla ålder, klass och etnicitet – idag talar vi om kön. Talet om innehållslig mångfald är också en fälla – kvinnliga pedagoger tvingas aldrig redovisa vilka kvaliteter just de tillför verksamheten.

I fjol sökte 2000 till 300 platser vid förskollärarutbildningen i Malmö. Av dem var 200 män och cirka 30 kom in. Här sker den första gallringen. De män jag möter är ingen enhetlig grupp och jag tvekar inför att beskriva dem. En del har prövat på omsorgsyrken och trivs i den kvinnliga världen, många har estetiska intressen och tänker sig att det är ett fritt yrke, några tror nog att deras kön ska ge dem karriärmässiga fördelar. Efter tolv år som lärare år vet jag fortfarande inte hur man känner igen en pedofil.

Under utbildningen gör studenterna 20 veckor praktik då de granskas av handledare och arbetslag. Samtidigt befinner de sig i en utsatt position. Som könsbrytare finns det något som triggar en djupare misstänksamhet. I dag är många män exotiserade färgklickar och per definition utanför den kvinnliga gemenskapen. Min tes är att förskolor där det arbetar män kan vara skickligare på att känna igen oroväckande tecken. Vi borde organisera utbildningen därefter.

Mitt förslag är att högskolor och huvudmän upprättar mentorsprogram för de män som vill arbeta i förskola. Ett utvidgat handledarskap där frågor om rutiner kring ensamarbete, vila och blöjbyten kan bearbetas.

När olika debattörer nu efterlyser mer kontroll slår de in öppna dörrar och risken finns att åtgärderna skapar en falsk känsla av trygghet. Föräldrarnas oro måste vi ta på allvar – men vad händer om vi låter den styra över förnuftet. Vilka andra grupper är överrepresenterade i brottsstatistiken? Frireligiösa, mörkhyade eller storstadssbor? Hur mycket skuldbeläggning tål Sverige?

Mats Olsson

FAKTA

DEBATTÖREN: Mats Olsson är förskollärare och lärarutbildare. Har gjort Pojkaktiga sångböcker och bloggar som tystatankar.com. Arbetar för att rekrytera män till förskolan.

DEBATTEN: En 21-årig förskolepraktikant misstänks nu för nio grova sexuella övergrepp mot olika barn. Hans kollegor kan inte förstå hur det kan ha gått till. Nu menar flera att det enda sättet att förhindra liknande händelser i framtiden är att inte ha manliga förskolelärare.