ÅSIKT

Varför har ni slutat att prata om utanförskap?

Debattörerna: Vi vill ha jobb – men samhället släpper inte in oss

1 av 3 | Foto: Foto: Per-Olof Sännås
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Vid valet 2010 avstod 1 095 000 röstberättigade från att rösta, det är 15,4 procent. Säger dessa siffror något också om utanförskap? Går man ner och tittar på valdeltagandet i områden som Tensta valde 38 procent att inte rösta, i Bergsjön i Göteborg 40 procent och i Herrgården i Malmö 53 procent. Det ger ett stort demokratiskt underskott i områden som benämns som utanförskapsområden i Svensk Författningssamling 2014:145.

Utanförskap blev ett slagord i valkampanjerna 2006 och 2010. Men i den nu pågående valkampanjen tycks det vara försvunnet. Var det enbart fråga om bidragsberoende och en motsats till arbetslinjen?

Tar vi fram uppgifter på studieresultat och procent av elever som inte kommer in på gymnasiet, långa köer till psykisk- och fysisk hälsovård, arbetslöshet bland unga och siffror för familjer som lever i ekonomisk utsatthet förtydligas bilden på olika vägar till utanförskap. Det börjar långt innan arbetslösheten kommer.

Man förenklar mycket om man anser att utanförskap är en konsekvens av bidragsberoende.

Vi tror att de politiska partierna i riksdagen vill väl med de lagar de inför. Men då lagarna blir regelverk och administrativa rutiner är konsekvenserna ibland stora. Ofta drabbas just de som lever i utsatthet och utanförskap. Fanns det en tanke att dessa människor skulle straffas ytterligare? Många är redan utförsäkrade, står utanför det begränsade stöd samhället fortfarande ger eftersom bidragsberoendet skulle drivas ner. Men vilka alternativ erbjöds? Mer än ökat utanförskap?

Byråkratins vägar byggs som labyrinter, obegripliga för många att orientera sig i, handläggarna tycks sitta med sina nya manualer i stuprör utan kommunikation med andra – diametralt motsatt beslut kan fattas i ett och samma ärende av två handläggare i en och samma korridor i stadsdelen/kommunen. Detta sker samtidigt som handläggare går på knäna, sjukskriver sig, orkar inte längre jobba kvar utan byter yrke. Det man lärde sig på Socialhögskolan gäller inte längre. Så var det väl inte tänkt?

Lyckas man ändå ta sig in i labyrinten förvandlar den sig till en allt mer snabbsnurrande karusell där man kastas hit och dit. En familj i utsatthet med barn kan behöva ha upp till 30 myndighetskontakter för att få sina ärenden genomgångna och, i bästa fall, någon av sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Det är föräldrarna som måste vara sambandscentral och koordinatörer för alla dessa kontakter. Dessutom: Allt tycks avslås i första instans. Orkar du och kan du överklaga och fortsätta?

Vi vill ha jobb. Våra deltagare vill inget hellre än att få ett arbete. Men de är inte alltid kvalificerade, bland annat på grund av långvarigt utanförskap. Så länge det inte finns alternativ där de kan få arbeta efter förmåga och möjlighet, förlängs och fördjupas deras utanförskap.  Fler kommer dessutom till – det minskas inte enbart genom att påstå att arbetslinjen är den enda vägen. Det måste då också faktiskt finnas flera vägar - arbetstillfällen måste erbjudas. Vi väntar på dem.

Vi vill vara medborgare. Vi uppfattar att valet 2014 är viktigt. För många av oss har utanförskapet blivit allt djupare och det är allt svårare att få de grundläggande rättigheterna tillgodosedda. Men vi vill bidra! Vi vet att man kan förändra och utveckla. Men varför är det så tyst om oss människor i utanförskap?

Vill ni verkligen att vi ska kunna komma in och delta i samhällsbygget?

Michaela Sjögren Cronstedt

Åke Sjönnebring

Föreningen Musketörerna i Rågsved

FAKTA

DEBATTEN: I valrörelserna 2006 och 2010 var ordet "utanförskap" på allas läppar. Men dagens debattörer skriver att utanförskapet består i samhället, trots alla löften.

DEBATTÖRERNA: Michaela Sjögren Cronstedt, ordförande i Musketörerna i Rågsved och Åke Sjönnebring, verksamhetsledare i Musketörerna i Rågsved.