ÅSIKT

Hör av dig, erbjud hjälp – och lyssna

Mattias Sunneborn: Hjälp oss efterlevande att bryta tabut runt självmord

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Mattias Sunneborn.
Foto: Natanael Johansson
Mattias Sunneborn.

En tid efter att min pappa tagit sitt liv såg jag en person jag kände på gatan. Jag var då 15 år gammal och skulle just börja gymnasiet. Visste inte hur jag skulle klara framtiden. Jag såg också att hon såg mig. Men i stället för att komma fram till mig och beklaga det som hade hänt så gick hon över på andra sidan gatan. Och jag förstår henne.

Självmord är ju inte som en trafikdödsolycka; något konkret som man kan förstå. När man mår psykiskt dåligt och har självmordstankar så syns det ju inte på utsidan. Men på samma sätt som man inte väljer att dö i en bilolycka så väljer inte någon som drabbas av psykisk ohälsa att ta sitt liv. Man orkar helt enkelt inte leva. Det är inte samma sak som att välja att dö. Min pappa valde inte bort sin familj. Han älskade oss – men han drabbades av psykisk ohälsa som gjorde att han inte såg någon annan utväg.

I stället för att tänka på psykisk ohälsa och självmord som en sjukdom så tänker man på det som obegripligt. Hur kan någon välja bort andra för att ta sitt liv? Det är ju egoistiskt, omoraliskt och ofattbart! Och om det är obegripligt, vad finns det att säga till efterlevande? Ingenting.

Jag har med tiden förstått att när vi människor inte vet vad vi ska göra så gör vi hellre ingenting än riskerar att göra fel. Men kanske det kan räcka med att bara säga så: ”Jag vet inte vad jag ska säga men jag lyssnar gärna. Jag har inga ord men om det är okej så kommer jag hem till dig i kväll och lagar mat/betalar dina räkningar/klipper din gräsmatta.”

Jag hoppas det ska komma en dag när efterlevande efter ett självmord inte ska förväntas klara livet själva, som om inget hänt. Som om man har all kraft i världen att tänka på middag, disk, morgondagen. Man har fullt upp med att överleva en timme till. Och en till. Tänk då hur värdefullt det är när du som medmänniska hör av dig. Visar att du finns. Gör det du kan. Om det så bara är att skicka ett vykort med ordet ”kram”.

Hade inte självmord varit så fult, så tabu, så hade jag kanske inte ljugit om min pappas död under tio år. Jag kanske inte hade sagt att han dog av en hjärtinfarkt utan hade i stället sagt som det var; att han tog sitt liv. Hade självmord inte varit så nedtystat kanske hon på gatan hade frågat hur jag mådde – egentligen. Kanske hade jag då vågat vara ärlig och sagt som det var. Och kanske hade det besparat mig en del av smärtan som jag under lång tid bar på. Helt säkert hade det i alla fall inte skadat.

Nästa gång du träffar på någon du vet gått igenom en kris av något slag: våga stanna upp och fråga hur personen mår. Stå kvar och lyssna, ta dig tid och finnas där. Vågar du erbjuda ditt stöd kan du vara den som gör att personen orkar lite till. Och lite till. Så att det på sikt kan vända, och kanske leda till att det inträffade på något sätt får mening.

Kanske vill du som är drabbad bidra till att andra inte ska behöva uppleva det du gått igenom. Och kanske kan dödsfallet på så sätt få lite mening. För mig känns det som en tröst att min pappas självmord bidragit till mitt engagemang i Suicide Zero. Kanske kan jag bidra med att samla in pengar, uppmärksamma samhällsproblemet självmord och på så sätt bidra till att färre ser som enda utväg att ta sitt liv. Kanske. Vad kan du göra?

Mattias Sunneborn

FAKTA

DEBATTÖREN

Mattias Sunneborn. Idrottare och ambassadör för den ideella organisationen Suicide Zero, som arbetar för att minska självmorden. Leder kampanjen ”Idrottare förebygger självmord”.

DEBATTEN

I dag inleder Aftonbladet artikelserien #tillräcklig, en uppföljning av #otillräcklig som vi publicerade i augusti förra året. Vad kan vi göra för att hjälpa personer som lider av psykisk ohälsa, och deras anhöriga? Dagens debattör vet av erfarenhet en sak: våga prata.