Förebygg självmord mer aktivt i skolorna

Det är svårt att se unga människor ta sitt liv – men det finns saker vi kan göra.

I åldersgruppen 15–24 år dör fler än två ungdomar i veckan för egen hand och antalet allvarliga självmordsförsök är minst tio gånger så många.

Efter ett första självmordsförsök är sannolikheten hög att ett nytt självmordsförsök med dödlig utgång inträffar under det närmaste året. Detta vet vi. Detta vet regeringen. Detta vet Skolverket. Ändå upprättas inga verksamhetsplaner för att motverka självmorden.

Bris konstaterar att det finns gemensamma tecken i årets mejlskörd om självmordstankar: Många ungdomar har haft självmordstankar under lång tid, ett eller flera år. Några har också flera självmordsförsök bakom sig.

Vanligt är att de inte vill prata med någon vuxen, en del beroende på tidigare negativa erfarenheter av professionella, andra av oro för att föräldrarna ska få veta. De känner sig värdelösa, gråter ofta, har sömnproblem. Känslor av självhat, maktlöshet och utanförskap är påtagliga.

De uttalade orsakerna till deras tillstånd och agerande varierar. Utlösande faktorer kan vara föräldrars inbördes söndring med bråk och/eller alkoholmissbruk i hemmet, för höga krav, för mycket stress eller mobbning i skolan, ensamhet och kärleksproblem.

Bris fick förra året över 1 000 mejl, vilket är tre gånger så många som året innan. Brevens innehåll gav starka indikationer på att självmordsproblematiken kryper ned i åldrarna. Ett kraftigt ökat antal mejl handlade om att skära sig, ett nytt specifikt problemområde som visar på en ökad psykisk ohälsa hos unga flickor.

Det är ytterst viktigt att alla beslutsfattare och professionellt verksamma med barn och ungdomar förstår allvaret i att 12–13 åringar ser självmord som enda lösningen på sina problem.

Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) har på regeringens uppmaning tagit fram flera olika utbildningsprogram: de ger rektorer, lärare och övrig skolpersonal kunskap och instrument för att ge undervisning i psykisk hälsovård, kris- och konflikthantering och frågor om liv och död.

Det finns även speciellt utformad utbildning i självmordsprevention för skolans medicinskt skolade personal, det vill säga skolläkare, skolsköterskor, skolkuratorer, skolpsykologer. WHO har tagit fram ett stödmaterial som underlag för undervisning i självmordsprevention i högskolor och gymnasier.

All denna kunskap finns, men den används inte.

Varför får inte våra lärare dessa kunskaper i sin grundutbildning och varför används dessa instrument inte annat än undantagsvis i skolorna. Morgan Johansson anser att det är tillräckligt att WHO:s stödmaterial och andra liknande skrifter finns att tillgå och hämta hem på nätet.

I andra trivialare ämnen kräver vi att undervisningen i våra skolor bedrivs av personer med behörighet och ämneskompetens, men när det gäller våra ungdomars mentala hälsa så tycker Morgan Johansson att det räcker att man lärt sig själv på nätet. Hälsofrågor skall, enligt läroplanen uppmärksammas särskilt i skolan. Men, Thomas Östros, i en nyligen genomförd enkät i Sveriges högskolor och gymnasier visar det sig att mer än 65 procent av rektorerna uppger att skolan inte har någon form av elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention.

Och ändå visar samma undersökning att mer än 50 procent av tillfrågade rektorer har erfarenhet av elevers självmordsförsök.

Det är ett gammalt och förlegat förhållningssätt att inte tala öppet om psykisk ohälsa, självdestruktivt beteende och självmord i skolan, detta måste ingå i en lärares grundutbildning. Det är skolan som ska se till att eleverna får den mentala och sociala rustning som förhindrar självmord.

Naturligtvis är lärarna i skolan tveksamma inför ansvaret att ta upp svåra, existentiella frågor och självdestruktivt beteende om de inte har fått erforderlig utbildning.

SPES kan inte längre acceptera att kunskap i mentalt förebyggande hälsovård sker godtyckligt och på måfå i våra skolor och inte sällan först efter det att ett självmord har ägt rum. Det är så dags då Morgan Johansson och vad anser och gör Thomas Östros för att förbättra situationen?

Bara 35 procent av skolorna har upprättat en plan. Hur kan det komma sig?

Det beror på att de som delar ut uppgifterna till skolan inte prioriterar frågan. Frågan är när ministrarna Thomas Östros och Morgan Johansson ska se till att den kunskap som finns börjar användas.