Debatt

Övervikt är mer än kilon runt magen

Debattören: Gastric bypass har blivit vårdens enkla lösning.

Jag stympar hellre mitt kolhydratintag än min magsäck, skriver debattören My Westerdahl.

Jag har blivit erbjuden en gastric bypass två gånger i mitt liv. Den första gången för fem år sedan. Den andra gången härom dagen. Vid första tillfället vägde jag nästan 170 kg, hade provat "allt", kunde inte använda bilbälte och fick be mina kompisar knyta mina skor. Den andra gången, alltså för några dagar sedan, hade jag gått ner nästan 80 kilo på egen hand, tränat fem gånger i veckan, är rörlig som ett nyfött barn och kan shoppa kläder på Gina Tricot. Och med det sagt hoppas jag att du förstår vad jag tänkte när läkaren gav mig rekommendationen om en GBP, över telefon dessutom, trots att jag tackat nej redan första gången.

Jag ställer mig frågan: har vi kommit så långt att en GBP ses som en rutinoperation? Att vi kan rekommendera ett ingrepp över telefon på samma sätt som andra pratar om vädret? Är det detta vår sjukvård har blivit, en sjuk vård?

När jag tog beslutet att gå ner i vikt på egen hand hade jag ingen aning om vad det skulle komma att kosta mig. Jag har lagt tiotusentals kronor ur egen ficka på terapi, gymkort och sockeravgiftningsläger. Det ville inte staten bekosta, men att stympa min kropp, det gör staten gärna gratis.

Anledningen till att jag tog läkarkontakt var på grund av att jag börjat mäta min kroppstemperatur regelbundet och då insett att jag hade ovanligt låg temperatur. Det tillsammans med faktumet att det tagit mig fem år att gå ner 80 kilo trots bra kost, mycket träning och väldigt få avsteg. Jag har cirka 30 kilo kvar att bränna av och får slita järnet för varje hekto. Läkaren fastnade tydligen vid att jag fortfarande är tjock. Hen valde bort att jag tillryggalagt största delen av min viktnedgång. Och det är där vi har problemet: vården litar inte på en tjockis.

Det spelar ingen roll att jag säger mig träna mig blå varje vecka, att jag aldrig äter skräpmat eller att jag jobbar med sockertrollet varje dag. Är jag tjock sitter jag i soffan med en stor påse lösgodis och glor på serier dagarna i ända. Vården reagerar blixtsnabbt på detta ”faktum”, den dåliga karaktären måste opereras bort! Vi måste stympa tjockisen så den får bättre disciplin! Det är bara en sak den sjuka vården missat: övervikt sitter inte i magen, den sitter i huvudet.

Jag känner tre personer i min omgivning som har gjort en magsäcksoperation och det har inte slutat väl för någon av dem. En av dem lever inte i dag. En annan har fått en demenssjukdom orsakad av näringsbrist.

Men smala blev de, och det är väl det som räknas? Problematiken ligger i att vården bara ser vikten. Blev patienten smal anses utgången lyckad. Att patienten blev dement, fick näringsbrist eller till och med dör, är en risk vi får räkna med. Samhällets sjuka kroppsideal smittar av sig så långt som till operationsbordet.

När ska samhället inse att övervikten inte sitter i magen? När ska samhället inse att lösningen inte sitter i att stympa människor? När ska samhället inse att övervikt är ett symptom och ingen diagnos? Övervikt sitter i huvudet, det är ett symptom på ångest, oro och ett för högt kolhydratintag. Boten för mig är lågkolhydratkost, terapi och sockeravvänjning. Jag stympar hellre mitt kolhydratintag än min magsäck.

Och just det, läkaren konstaterade i samma telefonsamtal att jag hade eksem på armen också. Men där rekommenderade hen bara en salva, ingen amputation. Det tyckte jag var lite märkligt.

My Westerdahl

FAKTA

DEBATTÖREN

My Westerdahl. Civilingenjörsstudent och bloggare på lchfingenjoren.se

DEBATTEN

Antalet gastric bypass-operationer har ökat kraftigt i Sverige de senaste tio åren. Sedan 2011 ligger siffran på runt 8 000 fetmaoperationer per år. När ska samhället inse att lösningen inte är att stympa människor? Övervikt sitter i huvudet, skriver dagens debattör.

GE OSS FEEDBACK
MEST LÄST