Pirater stjäl från fattiga låtskrivare

Är detta den tacksamme fildelarens visa? Handlar den om hans tacksamhet för musiken han just laddat ner och som han anser har blivit honom given? Skänker han kanske här den snälle, osjälviske upphovsmannen en uppskattande tanke när denne kör nattaxi för att få mat på bordet till hustrun och de hungriga barnen? Säkert når de varma tankarna fram i natten, fildelarens tack­samhet – upphovsmannens belöning!

Skämt åsido, skapandets glädje ska aldrig förnekas och det är verkligen fantastiskt att veta att något man skrivit lyssnas på av en massa människor och väcker känslor, kanske ger gåshud och den där oemotståndliga lusten att vilja lyssna igen. Kanske hjälper någon sång du skrivit en deppig stackare därute att för en stund glömma sina bekymmer.

Allt det här är naturligtvis belöning i sig, men förutsättningen för att de här sångerna existerar är ändå nästan alltid att låtskrivaren har råd att på heltid arbeta och odla sin eventuella talang.

Jag skriver det här för att försöka ge en bild inifrån, väl medveten om att jag på många sätt är en synnerligen illa lämpad talesman för de ”stackars” låtskrivarna, de som ännu inte har fått ihop tillräckligt till ett eget flygplan. Men jag blir så ilsk när ett antal moderata riksdagsmän, piratpartiet och andra, som vill inskränka upphovsrätten på internet, målar upp en mäktig och opersonlig ”upphovsindustri” som huvudfiende. De angripna är människor av kött och blod, som brinner för det de gör. När jag talar med yngre kolleger om hur deras situation ser ut i dag känner jag starkt med dem och förstår deras oro för framtiden. Några av dem har en känsla av att det de gör håller på att nedvärderas. Förespråkarna för ”rätten till fildelning” säger nedlåtande: ”Dom kan väl ge sig ut och sjunga lite, så får dom betalt” i fullkomlig okunnighet om att de som ligger bakom det så kallade svenska musikundret för det mesta inte ens har snuddat vid artistlivet, de är låtskrivare och producenter.

I skapandeprocessen ingår bortrensning av skräp. För att veta när något är bra måste man iskallt och utan misskund kunna identifiera och kasta det som är dåligt eller mediokert.

Och detta tar en mycket stor del av tiden.

Om man inte har den tiden, om man inte har råd helt enkelt, då sjunker kvaliteten på ens arbete.

Man kan ha tur med vissa toppar, men i längden blir nivån lägre. Jag kommer så väl ihåg när Benny och jag inte längre var tvungna att flänga omkring i buskarna och spela i olika konstellationer (inget ont om Hep Stars eller Hootenanny Singers).

Känslan av stolthet över att kunna kalla sig kompositör/textförfattare och kunna försörja sig på sitt yrke. Det som låtskrivarna bakom Britney Spears, Backstreet boys, Celine Dion och alla andra världsartister har gjort och gör. Och det som vi hoppas att nya unga talanger i Sverige ska kunna fortsätta med.

Att få en hel generation som vant sig vid gratis nedladdning att känna att upphovsrätten är lika viktig som exempelvis äganderätten är svårt, men det går. För några år sen fattade jag för första gången att musiken min yngsta dotter lyssnade på var gratis nedladdad från Napster och att hon själv inte hade en aning om vad hon gjorde.

Men det var ju lätt att förklara och nu tillhör hon dem som hellre betalar för sin nedladdning. Förutsatt att det går lätt och bekymmersfritt, förstås.

Det går att skapa förståelse och det måste gå att hitta lösningar för en modern upphovsrätt som fungerar på internet utan att ta till integritetskränkande övervakning.

”Who can live without it …”

Orden skrevs ursprungligen till en minimusikal som hette ”The girl with the golden hair”. Rollfiguren som sjunger är en ung flicka, jublande glad för att hon har en viss talang, närmare bestämt att folk stannar upp och lyssnar när hon sjunger.

På ett högre och mera poetiskt plan kan orden också sägas vilja förmedla tacksamhet över att det över huvud taget finns musik.