ÅSIKT

Förra året åt jag min första pizza på 10 år

Debattören: Gränsen mellan wellness och ätstörning kan vara hårfin

Caroline Jägerfeld sa att hon ”gillar nyttig mat” och  "att pizza är överskattet" men vid 23 års ålder insåg hon att det var hennes största självbedrägeri någonsin.
Caroline Jägerfeld sa att hon ”gillar nyttig mat” och "att pizza är överskattet" men vid 23 års ålder insåg hon att det var hennes största självbedrägeri någonsin.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag är sex år gammal. Jag har precis badat och när jag torkar mig med den nytvättssträva handduken rullar flagor av död hud ihop sig över skinnet. Jag ser ner på mitt valkiga underhudsfett. Är det här det magiska knepet? Är det så här man blir smal?

Det omagiska knepet kom jag på senare. Jag slutade äta. I 13-årsåldern hade jag ett BMI på 14. Jag lyckades bli normalviktig relativt snabbt, trots att jag vägrade BUP. Men jag fortsatte ljuga, iscensatta måltidsdisk och kasta mat för att undvika frågor. I dag har jag mens och mindre ludna armar, men är nog benskörare än vad jag borde.

Jag var länge en som ”gillar nyttig mat”, ”mår bra av att träna varje dag” och tyckte att ”pizza är överskattat”. Det är mitt fetaste självbedrägeri någonsin. Jag tyckte så, eftersom motsatsen gav mig ångest.

Jag hann bli 23 innan polletten trillade ner. Och på vägen ner rev den sönder alla inbillade förhoppningar om att jag någonsin kommer bli fri från den där vidriga, ätstörda skuggversionen av mig själv. Hon som alltid sitter där och skriker. Hon som ser till att jag aldrig glömmer att kokt broccoli innehåller 25 kcal per 100 gram och som kräver bröd med en sockerhalt under fem procent. Jag ber henne hålla käften. Hon lyssnar inte – men jag äter ändå.

Förra året beställde jag min första pizza på tio år. Jag drack även min första icke sockerfria läsk. Ibland har jag smör på mackan. Jag kan fortfarande inte låta bli att tänka ätstört, men jag kan kämpa för att inte agera på det.

Samtidigt pågår en motsatt kamp. De 100 000 svenskar med någon form av ätstörningsdiagnos, eller det förmodade mörkertalet på 900 000, är inte längre ensamma med sina skuggmonster. Nu ligger de och gror i varje raw food-ätande kropp och hoppar mellan lunchlådorna i form av skamfyllda piroger. Deras kravfyllda hejarop ekar ut över bloggar, Instagram och runkeeper-täta Facebookflöden.

Vissa märker dem inte. De trivs med träningen, kroppen och livet. Kanske har de hittat den berömda Balansen.

Andra låter skuggorna ta över. Tänker att när hälsan är på topp kommer allt bli bra. Och när slaggprodukterna är borta kommer nog panikångesten att försvinna.

Boken ”Wellnessyndromet” av Carl Cederström och André Spicer satte namn på skuggmonstret, och hur det inte bara påverkar den enskilde individen utan även samhällets syn på dem som inte lever upp till idealen. Wellness och ätstörningar är inte samma sak. Men symptomen överlappar och de aggressiva påhoppen mot hälsohets-kritiker påminner för mycket om min egen desperata argumentation när mamma ifrågasatte om ett päron verkligen kunde räknas som en middag.

Regler, listor, mätning, späkning, ångest, oro, skam och skuld i jakten på en inbillad känsla av kontroll. Det gör mig rädd hur allt fler faller i den fälla som jag själv försöker ta mig ur. Det är farligt och slöseri med tid. Tid som hade kunnat ge oss något mer än lägre kolesterol, mindre underhudsfett och avsaknad av dåligt samvete.

Visst, ätstörningar kommer alltid finnas, oavsett rådande ideal. Många som börjar äta näringsrikt och motionera förbättrar sin hälsa både psykisk och fysiskt, och ett liv utan detta kommer statistiskt sett att bli både kortare och sjukare.

Men, fat-shaming och åsikter som att ”rökare borde betala för sin egen lungcancerbehandling” är inte en positiv samhällsutveckling. Och när man försöker påverka sitt välmående med mat och träning, fast det inte är mat eller träning som är problemet så handlar det om samma destruktiva ångestreglering jag slösat tid på under halva mitt liv.

Caroline Jägerfeld

Redigerare och frilansjournalist