ÅSIKT

Högern måste upp ur skyttegravarna

MUF: Det är dags att liberaler och konservativa sluter upp kring frihetsbegreppet

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Högerns idédebatt florerar som aldrig förr på ledarsidor och syns i interna replikskiften i nationella dagstidningar. Debatt är bra, men just nu förs diskussionen i en riktning av ytterligheter. Som när vänstern påstår att exempel om duktiga flickor är destruktiva för att bekämpa normer och strukturer. Och SvD:s ledarsida går i bräschen för att föreställningen om strukturell rasism är farlig.

Som när många, däribland MUF, står upp för öppenheten i en omvärld präglad av krig och konflikter. Och debattörer som Sanna Rayman och Alice Teodorescu menar att det bottnar i en önskan om att på ett revolutionerande sätt införa fri invandring och avskaffa välfärdsstaten.

När liberaler och konservativa på 60-, 70- och 80-talet kämpade för att avskaffa tv- och radiomonopolet, förhindra löntagarfonder och sänka skatten präglades Sverige av en hög ekonomisk ofrihet. I dag kan det anses vara en självklarhet att dåtidens frihetskamp företrädesvis fördes mot det ekonomiska systemet och dess struktur. Men nu bor ofriheten till lika stor del i den sunkiga sexismen, den påtagliga rasismen och de osmakliga bögskämten. Den sociala ofriheten blir därför lika viktig att bekämpa, som den ekonomiska.

Att kalla sig feminist och antirasist är alltså inte identitetspolitisk populism. I stället innebär det för många i dag, vad etiketten kapitalist gjorde förr. Nämligen förespråkandet av frihet.

Att då inte våga eller vilja erkänna destruktiva strukturer är lika ideologiskt skyggt som när vänstern vägrar prata om duktiga flickor. Individuella exempel på framgång får aldrig tystas med argument om att kampen mot strukturer hindras. Men samma sak gäller omvänt.

Inte heller betyder försvaret av öppenheten ett förespråkande av fri invandring och avskaffad välfärdsstat. En större konspiration om dold agenda får man leta efter. Att vara av uppfattningen att Sverige fortsatt ska ta ett stort ansvar för flyktingmottagandet i Europa behöver inte betyda mer än att om 30 år från nu vilja se tillbaka med stolthet på hur Sverige i en tid av katastrofer gav människor skydd och fristad.

Till skillnad från 30-talet då vi stämplade ”J” i judars pass. Till skillnad från Luciabeslutet 89’ när vi mötte de som flydde ett sönderfallande Östeuropa med stängda gränser. Till skillnad från när vi införde visumtvång för Bosnier under 90-talet samtidigt som Balkan stod i brand.

Självfallet är det rimligt att ägna uppmärksamhet åt aktuella utmaningar som samhället står inför och oroa sig över situationen. Det gäller bristen på förskoleplatser och sjunkande skolresultat likväl som det gäller migration och integration. Och lika lite som oron över de två förstnämnda utmaningarna ska kallas barnhatande eller utbildningskritiskt bör oron över de två sistnämnda kallas rasism.

Lösningen på de förstnämnda utmaningarna är varken minskat barnafödande eller lärarfientlighet, och inte heller är lösningen på de sistnämnda utmaningarna ett tak eller främlingsfientlighet.

Det måste vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att medvetet feltolka meningsmotståndares åsikter på det sätt som just nu görs i idédebatten är skadligt. Det får högern att framstå som valet mellan två ytterligheter. Antingen finns strukturer eller finns de inte. Antingen minskar vi invandringen eller väljer vi fri invandring.

Vi som tror på alla människors lika värde, på frihet från både stat och strukturer ska inte tvingas ned i djupa skyttegravar. För att Sverige ska präglas av mer frihet och inte mindre krävs både en anständighet i debatten och en uppslutning från både liberaler och konservativa kring innebörden av frihetsbegreppet. Just nu riskerar skyttegravskriget att rasera den kamp som dåtidens liberaler och konservativa gemensamt utkämpade och vann.

Louise Meijer

Första vice förbundsordförande MUF