Var finns respekten för de frivilliga?

Vi kan till vår glädje konstatera att debatten om Försvarsmaktens framtida inriktning och utformning har kommit igång. Men den saknar viktiga delar. Var finns det mjuka värden, var finns inslagen där människorna i systemet och deras insatser tydliggörs och ges tyngd – och var finns tacksamheten till de människor som med livet som insats gjort/genomför insatser för att hjälpa andra människor?

Sedan 1956 har cirka 110 000 svenska män och kvinnor frivilligt tjänstgjort under svensk flagg i internationella missioner för att bidra till fred, säkerhet och humanitära insatser. Därigenom har dessa svenskar tillsammans med andra länder bidragit till att minska lidandet och skapat förutsättning för en demokratisk utveckling och på sikt stabila förhållanden i krisdrabbade områden. Framgångsrika insatser i exempelvis Kongo, Sinai, Makedonien, Bosnien och Libanon har alla medfört en ökad säkerhet för befolkningen i områdena.

Dessa svenskar har lämnat sina anhöriga och med risk för eget liv osjälviskt ställt upp på Sveriges behov av soldater, sjömän och flygare i fredens tjänst vilket har gett Sverige ett mycket gott anseende som internationell ”peacekeeper”.

80 av dessa frivilliga har omkommit under sin tjänstgöring utomlands.

Var i försvarsdebatten finns synliggörandet och respekten för detta faktum?

Här hemma i Sverige och i vårt närområde har sedan andra världskriget våra inkallade soldater och sjömän funnits till hands som ”fredsvakter” dygnet runt år ut och in på marken, på havet och i luften för att hävda svensk territoriell integritet samt stödja samhället vid påfrestningar.

Dessa uppoffringar har bidragit till att vi inte blandades in i andra världskriget eller i någon annan allvarlig konflikt. Även här har Försvarsmaktens personal gjort stora uppoffringar för nationens bästa. Hur hade det gått med civila sjötransporter om inte marinen hade patrullerat och minröjt i våra farvatten från 40-talet och ända in i nutiden? Det var Försvarsmaktens helikoptrar och personal som räddade överlevande vid Estoniakatastrofen, det var även försvarsmaktens personal, nästan 2000 personer, som stödde samhället vid orkanen Gudrun för några år sedan.

Var i debatten finns respekten och synliggörandet där dessa män och kvinnor som bidragit kan känna igen sig och sina insatser?

Var i debatten finns enkel och tydlig information, som gör det begripligt att förstå vad som håller på att hända? Med den debatt som förs just nu är det en alltför stor fokusering på kostnader och vems fel det är att ekonomin inte är i balans med verksamheten.

Vi upplever att det just nu är många onyanserade uttalanden, ryckta ur sina sammanhang och en brist på förståelig information. Den vanliga skattebetalaren och medborgaren får inte tydliga besked om hur landets säkerhet och långsiktiga inriktning ska utformas. Detta gör att vi som arbetar i Försvarsmakten just nu inte känner igen oss i debatten.

Hur ofta har vi inte hört ”Försvarsmakten kan inte hantera pengar”, ”Försvarsmakten har ju alltid kostat 40 miljarder och ändå blir det mindre kvar”. Både 2006 och 2007 fick Försvarsmakten högsta betyg av Ekonomistyrningsverket! Alla vet att 40 miljarder i dag inte är lika med 40 miljarder 1980. Exempelvis kunde vi köpa 20 liter bensin för 40 kr 1980 medan vi i dag får 3,5 liter för samma summa.

I slutet av 1970-talet betalade Sverige 3,1 procent av bruttonationalprodukten (BNP) till Försvarsmakten för att upprätthålla relevant beredskap och säkerhet. I?dag får Försvarsmakten 1,3 procent av BNP för att lösa tilldelade uppgifter.

Vi lever i en demokrati och det är bra att folkets vilja, genom folkvalda politikers beslut, tydligt tar ställning om vår framtida säkerhet.

Vilken säkerhet vill det svenska folket ha i framtiden och vad är vi beredda att betala för att våra barn och nästa generation ska få möjlighet att växa upp i morgondagens välfärdssamhälle?

Det är dags att debatten förs till en nivå där svenska folket kan få relevant information och därigenom få möjlighet att ta ställning om Sveriges framtida säkerhet.

Lika viktigt är det att uppskattningen och förtroendet för Försvarsmaktens personal tydliggörs.

Vi känner stolthet för vår personal och för vad de uträttar både nationellt och internationellt.