ÅSIKT

Hockeymentaliteten skrämmer våra barn

Debattören: De jag tränar kan vara framtidens proffs – tänk på det

Danielle Marand tränar barn från fem år i skridskoskolan.
Foto: Foto: Jonas Bilberg
Danielle Marand tränar barn från fem år i skridskoskolan.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Vad är det för mentalitet ni som spelar hockey kör med?

Jag har varit aktiv som skridskoåkare i flera föreningar så länge jag kan minnas och nu är jag tränare. Jag har däremot aldrig varit med om något liknande som skett under tre års tid i ishallen som vi tränar i.

Jag kan bara utgå ifrån situationen i ishallen där vi tränar – men låt mig beskriva hur en skridskolektion oftast ser ut för mig och mina skridskokids som är från fem år gamla:

Ismaskinen spolar rent isen efter er hockeyspelare medan jag och mina kids gör oss redo för att snart få kliva på. Varje vecka är de lika taggade på att få köra järnet. När ismaskinen är klar och innan jag låter någon åka ut på isen åker jag fram till hockeymålen som ni hockeyspelare så snällt lämnar kvar. De är rätt otympliga men framför allt tar det av vår istid att varje lektion börja med att plocka undan efter er. Därefter gör jag en säkerhetsrunda och känner på varenda sargdörr för att vara säker på att de är stängda. 9 av 10 gånger är de inte stängda efter er.

Jag gör klartecken och mina kids kommer då ut på isen. Vi delar upp oss i nybörjar- och fortsättningsklassen. Jag berättar, barnen lyssnar, jag visar, barnen tittar, de provar, ramlar, provar igen. Det är mycket teknik och det är svårt när man är ny på isen, så det krävs full fokus och tystnad i ishallen.

Medan vi övar på isen, skjuter ni hockeyspelare puckar i väggen i hallen, vid sidan om isen, och det stör. Det stör väldigt mycket! Min röst blir en mimning och det enda som hörs är era puckslag som ekar i väggen. Minst en gång per lektion behöver jag säga till er, varpå ni antingen skiter i vad jag precis sagt och fortsätter, lyssnar på vad jag säger, går ut ur ishallen och efter några minuter är ni tillbaka och skjuter puckar precis som förut eller går ut och efter ett tag kommer ni in igen, då tillsammans med en vuxen (ofta er förälder) som uppmuntrar er att skjuta puckar i väggen under vår istid.

Vad är det ni inte förstår när jag ber er sluta skjuta de där puckarna i väggen under en timme, en gång i veckan?

Det som gör mig oerhört besviken är er vuxnas roll i det hela. Barn gör som vuxna gör, inte som vuxna säger. Därför frågar jag er: När jag precis bett ditt barn sluta skjuta puckar, hur orkar du ens diskutera och argumentera emot mig och därefter uppmuntra ditt barn att fortsätta skjuta? Vad uppnår du genom att förstöra för mina skridskokids?

Det händer ofta att ni hockeyspelare ska köra match efter vår skridskolektion. Innan vår istid är slut och jag har hunnit avsluta lektionen har ni tagit er in i funktionärsbåset och börjat förbereda. Ni väsnas, provar musik i högtalarna och gör så att klockan på väggen försvinner. Jag och mina kids har aldrig varit en minut sena av isen men om ni tar bort klockan för oss så vill jag lova att vi någon gång kommer att råka åka av isen några sekunder för sent.

För ett tag sedan fick ni verkligen bägaren att rinna över! Ni hockeyspelare åker ut på isen med puck och klubba innan jag och mina kids ens har åkt av isen. Jag säger till er och er coach (en vuxen man) att det fortfarande är vår istid varpå er coach svarar ”öhh, det såg ut som att ni var på väg av isen”. Det var första gången mina kids ville av isen omedelbart! Hade de kunnat springa med skridskorna på så är det precis det de hade gjort.

Varje gång jag kommer till ishallen så vet jag att någonting kommer att ske. Det gör mig oerhört ledsen men också arg. Det är inte mig ni skrämmer från isen, utan ni skrämmer våra barn. Barnen som jag tränar kan vara framtidens hockeyproffs. Har ni tänkt på det?

Danielle Marand

Huvudtränare för Södermalms skridskoskola