Debatt

Jag blir en bra mamma – även utan en partner

Debattören: Ni som kritiserar nya lagen om assisterad befruktning har fel

Jag ser den nya lagen som en efterlängtad möjlighet för oss som av olika anledningar inte har någon att bilda familj med, skriver debattören.Foto: THINKSTOCK

DEBATT. Det har nu gått en vecka sedan riksdagen klubbade igenom lagförslaget att assisterad befruktning även ska tillåtas för ensamstående kvinnor. Från och med 1 april har alltså ensamstående kvinnor samma möjlighet som gifta par och registrerade partners att bli föräldrar genom assisterad befruktning.

Äntligen! tänker jag och känner hur förhoppningarna bubblar som sockerdricka i bröstkorgen.

För jag har ju längtat så länge efter att få bli någons mamma. Bära ett barn som kanske får mina ögon eller mitt leende, försöka undvika att trampa på utspridda legobitar, steka pannkakor, leta efter borttappade små vantar och älska barnet gränslöst och villkorslöst resten av mitt liv. Längtan är sällan rationell, den skriker och river i mig när jag ser andras gravidmagar eller ultraljudsbilder och den växer sig större för varje år som ramlar förbi.

Men så börjar jag nu förstå att det finns människor som tycker att min längtan är egoistisk, att det kommer bli synd om de barn som växer upp utan en pappa, att jag skulle vara en sämre förälder för att jag inte får barn tillsammans med en partner. Som om bra föräldraskap plötsligt skulle handla om hur ens barn blir till?

”Detta är ju helt jävla sjukt! Barn har rätt till sina föräldrar. Gissar att det röstats igenom av manshatande feminister som ingen vill sätta på”, skriver någon i ett kommentarsfält på DN.

”Låter som att skaffa ytterligare en accessoar till sitt i övrigt perfekta liv. Nä, gå och köp en handväska till i stället”, skriver någon annan i ett annat kommentarsfält. ”Att kvinnor vars sociala brister är så stora att dom inte kan kirra en partner ska få barn tycker jag nog är lite magstarkt”, skriver en tredje.

De bubblande förhoppningarna stillar sig, ersätts i stället med tvivel och sorg när jag fortsätter läsa liknande kommentarer. Tänk om dessa människor har rätt, tänk om jag skulle förstöra ett barns liv, tänk om det är mig det är fel på?

Men samtidigt märker jag hur ensamstående mäns längtan efter barn inte ifrågasätts och dissekeras på samma sätt, då det i stället tycks vara synd om männen som inte får samma möjligheter som kvinnor (på vilket sätt det skulle vara mindre synd om deras barn i så fall förstår jag inte?).

Och jag vet ju innerst inne att de inte har rätt. Jo jag är visserligen feminist och hatar män ibland, men jag vet att jag skulle bli en bra mamma. Dessutom kommer dessa assisterade befruktningar först ske efter medicinsk och psykologisk undersökning, på samma sätt som för ofrivilligt barnlösa par i dag. Jag har mycket svårt att se hur dessa efterlängtade och planerade barn på något sätt skulle bli extra utsatta.

 

Det är ingen mänsklig rättighet att skaffa barn, men när längtan har flyttat in i bröstkorgen färgar den av sig på allting och det blir svårt att se livet utan några barn.

Jag vill inte ragga upp en eventuell pappa på krogen och samtidigt riskera att smittas av könssjukdomar. Det tar tid att dejta och hitta rätt man att vilja bilda familj med; tid som jag känner att jag inte riktigt har eftersom jag börjar närma mig 40. Det tar också tid att spara ihop tillräckligt med pengar till en assisterad befruktning i Danmark.

Därför ser jag den nya lagen som en efterlängtad möjlighet. För oss som av olika anledningar inte har någon att bilda familj med, men som längtar så att det gör ont. För oss som nickar och ler samtidigt som det känns som tusen nålar i hela kroppen när ni andra pratar om plus, växande magar, barnnamn.

Och vet ni förresten vad jag tycker är skrämmande att tänka på? Att ni som skriver fördömande, hatisk och kvinnofientlig sörja i diverse kommentarsfält kan ha barn.

Jessica Jönsson

FAKTA

DEBATTÖREN

Jessica Jönsson, fritidspedagog.

DEBATTEN

Förra veckan sa riksdagen ja till assisterad befruktning även för ensamstående kvinnor. Beslutet är efterlängtat, skriver dagens debattör. Men det finns också kritiska röster som tycker att min längtan är egoistisk, att det kommer bli synd om de barn som växer upp utan en pappa. Som om bra föräldraskap plötsligt skulle handla om hur ens barn blir till?

GE OSS FEEDBACK