Debatt

Därför skiter ’svenska folket’ i Stefan Löfven

Stig-Björn Ljunggren: Alla talar om en katastrof – det kunde vara ännu värre

Ett parti som pissar i örat på alla som känner sig som ”svenska folket” får finna sig i att dessa skiter i partiet när valurnorna ställs fram, skriver Stig-Björn Ljunggren.
Ett parti som pissar i örat på alla som känner sig som ”svenska folket” får finna sig i att dessa skiter i partiet när valurnorna ställs fram, skriver Stig-Björn Ljunggren.

DEBATT. Socialdemokratin räknar nu flera allvarliga förluster.

För det första har arbetarklassen förlorats till högern.

Svenska arbetare, i den mån de finns kvar i klassisk mening, har i stor utsträckning gått till Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Den givna ställning som partiet hade bland den typ av folk som duschar efter jobbet har försvunnit. Utan att den andra gruppen – kunskapssamhällets företrädare som duschar innan jobbet – kommit till undsättning.

Det intressanta är att socialdemokratin skaffat sig en uppsättning av ideologiska analysinstrument som – om de till äventyrs skulle våga använda dem logiskt – tvingar dem att erkänna att deras väljare, de gamla hederliga pålitliga arbetarna, numer antingen blivit ”nyliberaler” eller ”nyfascister”.

Hur denna omvandling gått till blir därmed omöjligt att förstå för Socialdemokraterna eftersom de inte längre har en fungerande samhällsanalys, utöver vad de trott krävs för att reproducera den egna organisationen. Vilket inte längre som synes går så bra.

Till detta kommer en annan förlust, nämligen positionen som folkrörelse, alltså en plats dit folk som befinner sig i rörelse söker sig.

Sverige har utvecklats från en folkrörelsedemokrati till en publikdemokrati där den mediala logiken bestämmer hur det politiska samtalet utformas. Det är därför socialdemokratins framtidsdebatt äger rum i tidningar, på nätet, i tv och andra digitalburna sammanhang. Inte i partiets organisationer. Ty partiet är dött som samlingspunkt.

På partiets möten kommer sistagångsväljare (tack vare färdtjänst), politiska proffs som vill ha jobbet kvar, samt rättshaverister och möjligtvis sådana som är där för första (och sista) gången.

Socialdemokratin är, liksom för övrigt de andra partierna, inte längre medlemsorganisationer utan en del av statsapparaten. De finansieras direkt eller indirekt av skattebetalarna, och kryddar detta med att ta emot stöd av de särintressen till vilka de sedan förväntas leverera en andel av det politiska byte de kan erövra.

Den tredje förlusten som drabbat socialdemokratin är som bärare av en gemensam berättelse för svenska folket. Svenskheten är på upphällningen, det nationella bryts samman av globala krafter parallellt med individualismens utbredning.

Socialdemokratin har därför desperat sökt efter ett sätt att upprätthålla regeringskansliet som en maktmittpunkt, samtidigt som denna blir för stor för individerna, för liten för det globala.

Vad ska då komma i stället? Framförallt är det identitetspolitiken som formulerats som ersättningsberättelse, där det inte längre är Per Albins folkhemideal som står i centrum, alltså att det inte ska finnas några kelgrisar eller styvbarn, utan snarare ett återupplivande av grupptänkandet.

Ut åker medborgaren, in kommer en slags tribalism.

Och ett parti som pissar i örat på alla som känner sig som ”svenska folket” får också finna sig i att dessa i allt större utsträckning skiter i partiet när valurnorna ställs fram.

Sammanfattningsvis: Alla talar om att det är en katastrof för socialdemokratin att hovra kring 20 procent i opinionsmätningarna. Frågan är egentligen om det inte kunde vara ännu värre?

Om detta är problemet – vad är då lösningen?

Sannolikt inte mer komplicerad än att för det första inse att det är långt till nästa val. Och att fortsätta tjata om arbete åt alla och i handling sätta detta i fokus. Men då gäller det att våga släppa sargen och ge sig in på banan. Men prioritering kräver politiskt mod. Vilket sällan finns i organisationer i sönderfall.

Stig-Björn Ljunggren

FAKTA

DEBATTÖREN

Stig-Björn Ljunggren.

Statsvetare och S-debattör.

DEBATTEN

Fyra år efter att Stefan Löfven tog över socialdemokraterna befinner sig partiet åter i kris, opinionssiffrorna är nu de sämsta sedan Sifo startade mäta 1967. Stig-Björn Ljunggren räknar upp tre orsaker. Och en lösning – släpp sargen.