Debatt

Vi är superhjältar – men inte odödliga

Debattören: Vi vill också komma hem – så sänk farten när du ser blåljusen!

Brandmannen kom aldrig hem. Han blev påkörd av en bilist, skadades svårt och avled senare på sjukhus. Det kunde varit jag, skriver i dag Marcus Eklund och vädjar till alla: Sänk farten när du ser blåljusen.JAMSHID JAMSHIDI

DEBATT. Mina tankar går till min kollega i Attunda. Han som i måndags åkte på ett larm om en trafikolycka, som åkte för att rädda liv.

Men som själv aldrig kom hem.

Han blev påkörd av en bilist och svårt skadad. Vi fick beskedet i tisdags kväll. Han klarade sig inte.

Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit vem som helst av mina arbetskamrater på min egen station, vem som helst av mina kolleger runt om i Sverige.

Något är så fel när en bilist som ser blåljusen blinka längre fram, i dagens stressade samhälle, inte bryr sig att det går för fort!

För där lite längre fram står vi. Vi mammor och pappor, vi systrar och bröder.

Vi som också är någons son eller dotter.

Vi är brandmän, ambulanssjukvårdare, poliser, bärgare och vägassistans.

Vi gör allt vi kan för att hjälpa de som just då och allra mest behöver hjälp.

Då får inte det här hända!

Vi vill också komma hem. Hem till våra nära och kära, oskadda efter att vi gjort vårt jobb.

 

Så snälla, för vår skull, för alla oss som jobbar där ute – sänk farten!

När ni ser att det blinkar blått eller gult längre fram på vägen betyder det att något hänt. Det betyder att vi vill påkalla er uppmärksamhet – så att inte fler olyckor händer.

Tragedin i måndags ger mig många tankeställare.

Hur många gånger sista åren har jag inte ifrågasatt om jag valt rätt jobb. Om det som varit mitt drömyrke i snart 20 år, verkligen är mitt drömyrke.

Om det verkligen är värt detta.

Kanske skulle man ha ett vanligt jobb, vara ledig kvällar och helger, vara hemma med familjen på julaftnar, nyår och midsommar. Alla röda dagar.

Men det är ju det här jag är bäst på… att åka ut och hjälpa andra.

Att lämna familjen på morgonen, som en vanlig familjefar, att komma till jobbet och dra på sig sin superhjältedräkt – och bli odödlig.

Det finns inget häftigare än att komma till en förskola och se glädjen i barnens ögon.

Eller att springa ut på den förrädiska isen och dra upp någon som åkt igenom.

Att ge sig in i det där brinnande huset och få ut någon som inte tar sig ut

Att hjälpa någon pensionärer att byta gardiner som sitter för högt.

Eller att prata med de som mår så dåligt att de inte längre vill leva. Att få dem att välja livet.

Allt det som gör att jag inte vill byta jobb!

Det som nu hänt får mig att tänka. För den där superhjältedräkten gör oss inte odödliga. 50-60 km/h låter kanske inte mycket men nu tog den farten, förbi en olycka, min kollegas liv.

Så jag ber dig. Sänk farten, snälla!

Du hinner till ditt jobb, till mötet. Du hinner lämna barnen på dagis ändå. Tänk att det vill jag också kunna göra.

 

Inte ens en superhjältes kropp tål stora stenar som kommer flygande, inte heller våra kroppar klarar inte stå emot bilar som kommer i full fart och kör på oss.

Även vi brinner om vi stannar för länge inne i ett brinnande hus och ja, även vi skadas om vi av ramlar ner från ett tak.

Alla är vi superhjältar, på ett eller annat sätt, men odödliga är vi inte ännu.

Så var rädda om varandra – och om oss!

Marcus Eklund

 

 Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

GE OSS FEEDBACK